Hämnden blev en kladdig historia

KOLUMNISTER

Några ord om hämnd.

För mindre än ett år sedan stod jag i ett antikvariat, alldeles blodtörstig.

Jag hade stått där en stund och strukit med blicken över bokryggarna när jag fastnade vid ett bekant namn: en kritiker som sågat min debutroman i en morgontidning.

Det spelade ingen roll att förlaget därefter sänt mig hela pärmar med omdömen, just hans ord klibbade sig fast.

Det hjälpte inte ens att samme kritiker själv släppte en roman kort efteråt. En bok som till min stora glädje blev både kölhalad av kritikerna och ignorerad av läsarna, för evigt dömd till realådor och glömska.

Jag ville ändå hämnas.

Och nu hade jag chansen. Jag kikade över axeln så att ingen ur personalen skulle se mig, fattade boken i ena handen, pennan i andra.

Jag skulle skriva något beskt på försättsbladet, en liten iskall notering – något insiktsfullt och dräpande.

Samtidigt, en ilning av självinsikt genom ruset: detta kanske är lite patetiskt ändå.

Men jag är i rätt bransch. Hela kulturvärlden är en inpissad kökkenmödding av osmälta uppgörelser, kladdiga hämndaktioner. Små nervösa revolvermän med osäkrade kulspetspennor i kavajfickan.

Dels de vardagliga små kalsongrycken på kultursidorna. Dels kamikazepennorna som tar sats ända från Strindbergstatyn i Tegnérlunden, de som skriver rasande nyckelromaner och syrliga dagböcker.

Inte ens de riktigt stora verkar särskilt storsinta.

Vid tidpunkten för sina memoarers utkomst var Ingmar Bergman världens mest hyllade filmgeni. En gammal man, dessutom.

Ändå kände han sig tvungen att förgöra en teaterkritiker i boken. Han skriver elakt om en kväll i München då han ser den gamle fienden gå ensam och berusad genom natten. Teaterkritikern är, enligt Bergman, klädd i en tunn t-shirt och alltför trånga sammetsbyxor. Det rakade huvudet slänger tröstlöst. Han söker de förbipasserandes blick men människorna bara passerar.

Mästerregissören skriver om hur han för en sekund överväger att gå fram till kritikern, ta honom i hand, sluta fred. Sedan värjer han sig äcklat mot denna plötsliga fromhet och skriver: ”Där går en dödsfiende. Han bör förintas.”

Och min hämndaktion? Jag tittade mig över axeln och klottrade raskt det insiktsfulla ordet ”bajsbok” i marginalen.

Försvann sedan osedd ut på stadens gator igen.