När vi möttes fanns det ingen återvändo

KOLUMNISTER

Det bara händer.

En morgon står jag framför bokhyllan och bläddrar i en roman jag redan läst flera gånger. Det slår mig att jag inte längre minns vems bok det är. Min eller hennes?

Jag vänder mig om. Teven, matbordet, dammsugaren. Golvet jag står på. Allt tillhör oss.

Jag brukade kunna känna på ryggarna vem boken tillhörde, hon hade en ovana att böja dem för hårt när hon läste, och det irriterade mig, men efter hand har jag lagt mig till med samma ovana.

Nästan direkt: vi tog isär och satte ihop varandra.

På gott och ont.

Jag hade visserligen haft relationer tidigare. Jag hade prövat att både lämna och lämnas, såra och såras. Men alltid med ett öga på avtagsvägarna; aldrig utan att behålla några telefonnummer med tanke på en eventuell framtid som singel.

När vi träffades fanns ingen återvändo. Första gången hon var hemma hos mig flyttade hon in. Vi kapslade in oss i min enrummare, skapade en värld på snedden tillsammans, överlevde på kall cashewkyckling från thaiköket nedanför kullen.

Tre år senare har jag fortfarande inte sett några avtagsvägar. Och jag kan inte längre säga vad som är mitt och vad som är hennes. Vilka idéer som kommer från vem. Allt flyter samman.

Och då, förstås. Skräcken för att allt ska ryckas upp med rötterna. Att tvingas börja om. Nästan alla jag känner bär på samma fråga. Är livslång tvåsamhet ens möjligt? Och statistiken hånskrattar dem i ansiktet.

En eftermiddag sitter vi i bilen hem och pratar om vilka vi skulle bli om vi gjorde slut. Som barn fantiserar om bränder.

Det slutar med tanken: jag skulle inte orka lära känna en annan människa på samma sätt.

Jag pratar med en kompis. Han har precis köpt hus med sin flickvän. Planerar ett liv med henne. Och om det skiter sig?

Vi kommer fram till att man helst skulle sälja allt och sticka utomlands, på obestämd tid. Som myten föreskriver. Men att det kanske vore mer troligt med en etta i Solna och hallonshots på Kvarnen.

Och nu hör jag katterna som springer över parketten på övervåningen, det låter som att de jagar varandra. Hon ligger och sover. Jag ställer tillbaka romanen i vår bokhylla.

Om jag inte visste bättre skulle jag satsa precis allt på oss två. Nu gör jag det ändå.

Det är som att flyga eller falla, man vet inte skillnaden förrän det redan är för sent.