Kolumn

Ronnie Sandahl

Jag kunde ju gråta när jag var ett barn

KOLUMNISTER

En väns begravning. Körsången strömmar genom kyrkan. Jag andas med öppen mun.

Det har varit en molande sorg. Först sjukdomsbeskedet. Sedan kampen. Prognoserna. De sista strimmorna av hopp. Och till sist, vägen mot det oundvikliga.

Fotografiet på kistan. Annikas bästis, men även min vän. Det är så jag saknar henne, som min vän.

När jag fäster blicken vid fotografiet, leendet, när jag hör hennes kyrkokör sjunga, då böljar värmen genom kroppen i vågor. Musklerna i ansiktet dras samman i kramper, jag känner tyngden i bröstkorgen.

Och i samma sekund som jag ska börja gråta :

Det är som att komma till en stängd dörr: jag blir plötsligt självmedveten, iskall i kroppen.

Det är som vanligt. Sedan tioårsåldern har jag bara gråtit vid ett par tillfällen. Alltid i samband med chockartade omständigheter: jag antar att mitt inlärda försvarssystem då har satts ur spel.

Jag har aldrig medvetet strävat efter självbehärskning. Jag skäms inte över att gråta.

Tvärtom, jag skäms över att inte gråta.

Och här och nu, på en begravning med vinterns allra första snö utanför fönstren, skäms jag förstås även över att skämmas, över min egen självupptagenhet. Och det känns respektlöst, att inte kunna visa att jag är ledsen.

Detta är en rimlig undran: när godkände jag att vara den här emotionellt stympade människan?

Jag kan inte härleda denna oförmåga till ett beslut, eller en händelsekedja: här blev jag en annan, här stelnade jag.

Det kan inte heller handla om biologiska fel – jag kunde ju gråta när jag var barn.

En nedärvd manlighet?

Jo, naturligtvis. Tillräckligt djupt rotad för att kräva en inre revolution. Men inte omöjlig att förändra väl?

Under medeltiden grät män öppet. Gradvis förändrades sedan manligheten. Självbehärskning ansågs allt viktigare i det framväxande samhället. Kontrollen av drifterna.

Men det är inte känslan av kontroll jag bär på. Tvärtom, jag känner mig bara hjälplös och patetisk där jag sitter med spända käkar och uppdragna axlar och stirrar ned i kyrkans stengolv.

Jag tänker på den berömde psykoterapeuten Alexander Lowens tes: förmågan att gråta är också en förutsättning för medkänsla. Den människa som inte kan gråta har i viss mån stängt av kontakten till sina medmänniskor.

Jag tittar ned i stengolvet. Den allra första snön smälter kring mina nyinköpta finskor.

Jag vill inte vara den människan.