Jag kommer nog inte lösa Palme-mordet

Läs Ronnie Sandahls kolumn

KOLUMNISTER

Numret till Palmegruppen var ett av de första telefonnummer jag lärde mig utantill.

Pojkrummet på Vallmo­gatan: en spaningscentral. Särskilt intressanta tidningsartiklar samlades i en sko­låda under sängen. Jag skrev brev till privatspanare. En av dessa uppmanade mig att lära mig telefonnumret utantill.

Min ålder nämndes aldrig. Särskilt inte i samtalen med Palmegruppen. Jag försökte låta äldre än mina tio år; talade långsamt med spelat djup röst när jag lade fram mina teorier. Jag hade skrivit ned nyckelteser och stödord i ett skrivhäfte som jag stulit från skolan. Jag vill minnas att de lyssnade.

Två år senare köpte pappa ett internetmodem. En hel värld av teorier öppnade sig. Jag fastnade för en världsomspännande konspiration som i huvudsak styrdes av CIA.

Jag tyckte mig ha goda bevis – eller åtminstone en glasklar indiciekedja – som tydde på att 33-åringen, först häktad för Palmemordet men sedan frisläppt, i själva verket fungerat som syndabock, lurad till platsen av amerikanska agenter.

Sedan mördades 33-åringen av en amerikansk polisman i ett “svartsjukedrama” som jag satte citattecken runt i en ambitiös skoluppsats som lämnades in framåt våren. Det kändes som om jag i själva verket lämnade ifrån mig svaret på gåtan.

Däremot kan jag inte minnas att jag någonsin övervägde Olof Palme som människa eller politiker. Det fanns inga sörjande anhöriga i min världsbild. Bara ”vittnen”.

I kväll klockan 23.21 är det tjugofem år sedan Sveriges statsminister sköts ned på öppen gata.

Jag har hunnit fylla tjugosex och släppt privatspaningen. Men känner ändå en bekant vibration från barndomen när jag hör alla dessa namn och teorier passera genom mediernas bevakning. Dekorimamän och poliser i baseballkepsar. Intresset flammar upp och försvinner.

Sedan återstår vardagen. För de sörjande som jag för femton år sedan inte ens övervägde; som tvingats leva med att se sin make eller pappa reduceras till en mordgåta.

Och för Stig Edqvist, spaningsledaren med den trötta lite vakande blicken, som förklarar i tidningarna att man i nuläget spanar brett, huvudspår saknas.

Mördaren kom undan.

Utmed väggarna i polis­husets arkiv står utredningen, hundratusentals dokument samlade i 3?600 pärmar.

Och där någonstans finns han nog, mördaren. Eller i en skolåda i Falköping.