Kolumn

Ronnie Sandahl

När drömmarna blir till verklighet

KOLUMNISTER

Äntligen står han där, på den stora scenen.

Några timmar tidigare satt han i en liten enrummare som Göteborgsoperan lånat honom och strök med fingertopparna över revbenen. En spricka?

Bara någon vecka efter premiären hade han kört omkull med mopeden. Vaknat med ansiktet i asfalten.

Ambulans till sjukhuset. Hjärnskakning och ömma revben, en värkande vänsterhand.

Den natten förbannade han sig själv. Och mopeden.

Rollen som den unge författaren Joe Gillis i Göteborgsoperans “Sunset Boulevard” var en drömchans. En huvudroll mot stjärnan Gunilla Backman. Just efter scenskolan.

Både pjäsen och hans egen insats hade hyllats unisont av kritikerna. Jag ringde till honom och jublade efter att ha läst kultursidorna den morgonen. Jonas Eskilsson – en ny stjärna på musikalhimlen! London nästa!

Bara detta, att läsa hela hans namn.

Jag kan inte minnas att jag en enda gång under hela vår uppväxt kallade honom något annat än Eskil.

Vi umgicks varje dag från sjuan och framåt. Ändå tror jag inte att vi någonsin talade om teater. Vi spelade fotboll och drömde oss bort. Men drömmar är aldrig större än den värld man känner till. Och i vår värld fanns ingen teater. Vi kände inte ens någon som hade sett en teaterpjäs.

Utan att använda överord: för en bondson från Falekvarna är vägen till de stora teaterscenerna lång.

Men nu står han där. Ensam på den stora scenen. Självklar och kantig i huvudrollen som den uppåtsträvande författaren som kommit till Hollywood för att söka lyckan.

Själv har han kommit hit. Till en scen med tolvhundra åskådare. Och från nionde raden tycker jag mig se Eskil och Joe Gillis flyta samman. En dröm om någonting större, framburen på axlar som växt sig starka genom att bära sten från åkrarna. En längtan efter att själv formulera sin egen framtid, på klingande västgötska.

Hur partisk jag än är: han ger rollen en febrig nerv, han bär uppåtsträvarens dolda sårbarhet och inövade nonchalans med isklar svärta. Som vore den hans egen.

Och när han faller till marken mot slutet, då är det ingen som tänker på revben eller hjärnskakningar.

Ett förskräckt sus går genom publiken, en kollektiv inandning.

Som vore det verkligen en bondson från Falekvarna som skjutits till döds på den stora scenen.