Kolumn

Ronnie Sandahl

Surfplatta är mycket hetare än de fattiga

KOLUMNISTER

Det kan vara svårt att se sprickorna i ett samhälle. Det kan också vara mycket enkelt. För några veckor sedan blev surfplattan utsedd till årets julklapp. Den kostar 5 500 kronor.

Handelns utredningsinstitut är det som delar ut denna märkligt upphaussade utmärkelse. Deras kontor ligger på Regeringsgatan i centrala Stockholm. Inte långt därifrån stod i tisdags natt ett trettiotal frusna stockholmare och köade utanför en databutik för att köpa surfplattan Ipad. Medierna skildrade händelsen mycket ivrigt.

Expressens utsände reporter skrev med skummande mungipor: ”De värmdes inte bara av förväntningarna utan även av glögg och pepparkakor från personalen.”

En som hette Olof intervjuades. Han stod först i kön. Han verkade inte riktigt veta varför han behövde en läsplatta. Men han var först.

Sprickan mellan storstad och landsort är ibland smärtsamt tydlig, diskrepansen mellan det Sverige som riksmedier beskriver och det Sverige som människor utanför Stockholm tycker sig uppleva.

En slentrianmässig kritik som ofta hörs mot journalister är: Kom ut i verkligheten i stället!

Vilket förstås är vanskligt eftersom verkligheten inte är mindre verklig i Stockholms innerstad än i exempelvis Svenljunga. Men nyhetsvärderingen, blicken på vad som är viktigt, präglas naturligtvis enormt av var man bor.

Och eftersom oerhört många journalister råkar bo i privilegierade medelklassområden i Stockholms innerstad framstod det i veckan som att Apples nya surfplatta är hela Sveriges stora samtalsämne.

5 500 kronor kostar läsplattan. Men ingenstans påpekas orimligheten i att en produkt som kostar mer än en halv undersköterskelön utses till årets svenska julklapp.

En annan siffra: 46,7 procent av barn till invandrade föräldrar lever i det som Statistiska centralbyrån klassar som fattigdom.

Bland barn till ensamstående är siffran 30 procent. Dessa familjer har inte bara svårt att skrapa ihop till en läsplatta. De har inte ens råd med julgran.

Fattigdomen har nästan fördubblats sedan början av nittiotalet.

Men i den värld som Stockholms journalister utgår från, och detta innefattar även mig, finns inga barn som lever under fattigdomsgränsen.

Vi är mer intresserade av surfplattor.