Kolumn

Ronnie Sandahl

Det finns inte ord för den lyckliga kärleken

Läs Ronnie Sandahls kolumn

KOLUMNISTER

Det är en av tusen måndagar. Hon står vid diskbänken och skivar ett hårdkokt ägg.

För ett ögonblick fryser jag bilden.

Det är tre år sedan vi inte ens kände varandra. Jag kan inte minnas vad hon hade på sig den första gången, om håret var utsläppt eller inte. Men detta minns jag: en panik i känslan av att falla handlöst.

Det var dödsdömt. Hon hade pojkvän, bodde i en annan stad, levde ett annat liv. Jag hade flickvän.

I ett svagt ögonblick hade jag erkänt mina känslor för en kompis, och sedan skämts så mycket att jag tagit tillbaka varje ord, bett honom att glömma allt jag sagt.

Det var svårt.

Sedan kysste jag henne i min enrummare vid Zinkensdamm. Vi stod lutade mot kylskåpet. Hennes läppar smakade filmjölk.

Det var enkelt.

Första gången hon var hemma hos mig kändes det som om hon flyttade in. Jag skulle till och med kunna säga: första gången jag hörde hennes röst visste jag att vi hörde ihop.

Om det inte lät så fånigt.

För allt som går åt helvete finns tusentals ord, exakt avvägda och precis lagom stora.

Men om den lyckliga kärleken är det nästan omöjligt att skriva, allt låter tomt och pompöst.

Det borde uppfinnas nya ord för kärleken.

Ett fåtal fungerar fortfarande, men börjar slitas ut. Och vi lockas ständigt att använda orden fel. Hur ofta blir inte “älskling” ett tilltalsnamn. Och hur ofta uttalas inte “jag älskar dig” med fel avsikter, förvandlade till ursäkter eller önskemål.

Hur ska jag beskriva de där dagarna i januari 2008?

Kanske så här: det var på lek och på största allvar. En känsla av att inte behöva låtsas. Vi speglade oss i varandra som barn: tog efter den andres gester och tonfall.

Hennes kompisar påpekade att hon började prata västgötska. Det tyckte jag mycket om.

Och nu, tusen måndagar senare står hon i vårt gemensamma kök och skivar ett hårdkokt ägg.

Ibland hör jag en svag nyans av västgötska, det kan gå som en stöt genom kroppen, som en påminnelse om att jag inte får bli döv för den sortens detaljer.

Jag fryser bilden och tänker: hon är den viktigaste människan i mitt tjugosexåriga liv.

Jag tänker att jag ska säga något, men vet inte vad.