De är fria men mycket ensamma i Stockholm

KOLUMNISTER

Dörren var inte ens låst.

Och när den till sist öppnades fann man först ett berg av oöppnad post, sedan en död man.

De äldsta breven på dörrmattan var från slutet av 2007, maten i kylskåpet från början av 2008.

Förruttnelsen pekade också på att mannen troligtvis legat död i mer än tre år, ingen hade saknat honom.
 

Några dagar senare väljs Håkan Juholt till socialdemokratisk partiledare. Han håller ett passionerat tal om människovärde, gemenskap, orättvisor. En timme talar han.

Inte ett ord om ensamhet.

Det är naturligtvis inte särskilt egendomligt. Jag kan inte påminna mig om att ensamhet någonsin har omtalats som ett strukturellt samhällsproblem i en politisk diskussion.

Ändå finns det färska amerikanska studier som visar att social isolering är minst lika skadligt för hälsan som alkoholism eller cigaretter. Forskarna bakom studien anser att ensamhet borde läggas till listan över faktorer som leder till för tidig död.

Det var i en lägenhet i Stockholmsförorten Tumba som den döde mannen hittades. Man skulle installera bredband i fastigheten.

Pensionen hade fortsatt komma in på kontot, räkningarna hade betalats via autogiro.

Som samtidsberättelse är den gamle mannens död i det närmaste grotesk i all sin övertydlighet: ett samhälle som rationaliserat bort människan.

Mannen fungerade som samhällsperson, även som död. Han behövde inte ens leva.

Just Stockholm har med sina 57 procent flest ensamhushåll i hela Europa: en stad med mycket fria, mycket ensamma människor.

Och samtidigt, samhället omformas för att undvika mänskliga olönsamma möten.
 

Det är inget konstigt att man under en dag betalar sina räkningar, lånar böcker på biblioteket och äter en laxbakelse – utan att komma i kontakt med en enda människa.

Och när det skulle sparas inom skolan var det skolvärdinnorna och kuratorerna som försvann. De som hade tid att lyssna.

På svenska äldreboenden är det inte längre en självklarhet att en döende människa slipper vara ensam de sista timmarna – det är för dyrt.

Men det är kanske inte politik, vad vet jag.

Och laxbakelsen? Den åt jag själv under ett besök i Halmstad förra året. Lax-omater kallas de obemannade butiker där man köper sin lunch från en maskin under övervakning av tv-kameror.

Laxen smakade gott, men lite ensamt.