Tekniskt överlägsen – men chanslös i fältstrid

KOLUMNISTER

Frontrapport från byn där tågen aldrig stannar.

Kriget mot naturen. Jag känner mig som en främmande krigsmakt som trots teknisk överlägsenhet inte har en chans i fältstrid. Jag förstår inte ens hur grästrimmern fungerar.

På sin höjd är jag en inspektör av snöstormar och skyfall, för att travestera gamle Thoreau.
 

Vad Thoreau hade för åsikter om fjolårsgräset vet jag däremot inte. Själv är jag tveksam.

Det kan väl ändå inte vara meningen att jag ska kratta bort flera tusen kvadratmeter tjockt brunt gräs.

Min granne hävdar att hela trädgården kommer att kvävas annars.

Det låter dramatiskt.

Henry David Thoreau flyttade ut till en stuga i skogen på 1840-talet för att slippa det moderna samhället där folk skickade telegram till varandra stup i kvarten. Han fördrev i stället dagarna med att leka tafatt med en lom och tittut med en mus och någonstans däremellan skrev han det naturlyriska mästerverket “Walden”.

Närheten till naturen uppmanar förstås till en viss djupsinnighet.

Häromdagen stod exempelvis min käresta och stirrade ned i en myrstack och muttrade: Vart är ni på väg? Vad är meningen?

Hela byn höll andan i väntan på svaret.

Men det var inte de eventuella möjligheterna till djupsinne som lockade med naturtomt.

Det var ett utfall av min lathet: jag ville inte ha någon gräsmatta som skulle klippas.

Undan för undan förstod jag att ordet “naturtomt” ska tolkas bokstavligt: tomten tillhör naturen. Oavsett vad det står i ägarpapperen. Första våren i huset var en smärre chock: alla murarbin och mördarsniglar som gjorde aggressiva kuppförsök mot markens nya ägare. Trädgården som växte igen.
 

Naturen är svårtolkad. Grannens tupp till exempel. Den har en oregelbunden dygnsrytm. Kan gala när som helst. Medan bonden tvärsöver gatan är mycket punktlig: han kör i gång sågverket så det dånar varje gång man dukar upp fika på altanen.

Men bonden vågar jag inte fråga om fjolårsgräset. Han verkar så bestämd. Jag bestämmer mig för att googla

i stället. På så vis kan man nog säga att min trädgårdsmetodik skiljer sig en smula från Thoreaus: krattan i ena handen, Iphonen i andra.

Men jag hamnar bara på hemsidor för poeter. Fjolårsgräs tycks vara en populär metafor.

Tacka fan för det.