Jag lyssnar in – för att en dag kunna berätta

KOLUMNISTER

Jo, jag tänkte vidga vyerna en smula.

Från mitt nya kontorsfönster kan jag till och med se den berömda pressbyrån i Gnesta, en gång omsjungen av Galenskaparna.

Det ger perspektiv.

Förut satt jag i en kall källarlokal i hembyn och skrev. Med ojämna mellanrum dundrade tåget förbi. Allt jag såg genom fönstren var människors kängor. Det höll inte.

Nu pendlar jag femton minuter in till citypulsen i Gnesta. Som egenföretagande klassförrädare behöver man lyssna in verkligheten emellanåt.

Det är vad Fredrik Reinfeldt brukar säga. Lyssna in.

Ett helt dött uttryck. Betyder ingenting.

Den legendariske krigsreportern Ryszard Kapuscinski skrev att den människa som upphör att förvånas är en urholkad människa, hennes hjärta har slocknat.

Någon okänd tänkare sa: en kolumnist ska vara en termometer rakt upp i tidens röv.

Just nu står det en medelålders man i fleecejacka och kissar i fontänen nedanför mitt fönster.

Jag lyssnar in.

En man i jeansjacka är arg på honom eftersom han är skyldig denne tvåhundra spänn samt en starköl.

Varje småstad har sina parkbänksalkisar, halvmänniskor kända för hela bygden, avhumaniserade med dråpliga öknamn, nästan som artistnamn.

Jag minns dem från barndomen, med namn och allt, och deras berättelser, skärvor av liv som berättades vidare från generation till generation.

Han som brukade stå utanför systemet och skrika på folk – en gång hade han ärvt både skog och nötkreatur.

Och gubben som brukade komma full till skolgården om morgnarna och spela fotboll med oss – en gång hade han varit en lovande friidrottare.

Men nu var de för evigt dömda att sitta i en halvmåne runt stadens fontän, som varnande exempel för kommande generationer.

Jag vet inte ens om de sedelärande alkisberättelserna var sanna. Men de trummade in den lilla stadens mantra: parkbänken är aldrig långt borta.

Och det slår mig nu, det var länge sedan jag stannade tillräckligt länge på en plats för att kunna berätta om människorna på en parkbänk, från vänster till höger.

Men en dag om tio eller tusen år har jag kanske lyssnat in Gnesta tillräckligt för att kunna stå här i fönstret med en framtida son eller dotter och peka på mannen med jeansjackan och säga:

”Han längst till vänster kallas Bulten. Han var en lovande simmare. Han hade kunnat bli hur bra som helst.”

Och kanske kommer det vara sant, kanske inte.