Blondinbella är inte typisk för 90-talister

KOLUMNISTER

OSLO.

Jag flyr regnet och beställer en cappuccino. Jodå, bara svenska tjejer i kassan. Det är det alltid.

Förutom på vissa av de bättre restaurangerna: det är numera ett tecken på klass att inte ha svenskar i personalen.

Samtidigt, oerhört långt bort som det känns: en debatt flammar upp i svenska tidningar. Ann Charlott Altstadt har på Aftonbladets kultursida avfärdat min generation som blåst, ”både i betydelsen lurad och korkad”. Hon skriver vidare att 80- och 90-talister tillhör ”den minst samhällskritiska generationen någonsin”.

Som tung bevisning lägger Altstadt fram bloggaren Blondinbellas nya tidning Egoboost: ett magasin riktat mot, och sprunget ur, en urban övre medelklass.

På DN:s kultursidor går Ann Heberlein till motangrepp: i sitt arbete som lektor på Lunds universitet stöter hon minsann dagligen på engagerade unga människor!

Och de båda kulturjournalisterna gör förstås samma misstag: riktar blickarna mot sin privilegierade närmiljö.

Det finns ju också ett annat Sverige.

Sextiotusen svenskar sägs nu arbeta här i Oslo. Ingen vet helt säkert, många förmodas arbeta svart.

Men det handlar varken om Blondinbellas enteprenörsyngel eller Heberleins engagerade universitetselever.

Det är en annan sorts 80- och 90-talister: den svenska arbetarklassens barn som tvingats lämna ett Sverige med nästan trettio procents ungdomsarbetslöshet.

Jag minns hösten 2008, månaderna efter finanskrisen. Jag och Marcos åkte planlöst runt i Falköping och han berättade om alla man kände som hade förlorat jobbet. Som vanligt behövde inte de privilegierade generationerna misströsta. Åttiotalisterna fick gå.

Sist in, först ut.

Under våren har jag tillbringat mycket tid i Oslo, och överallt stöter jag på gamla kompisar från Falköping.

Många arbetar för dagen.

I bemanningsföretagens verklighet: utan anställningstrygghet, utan rättigheter. Hårda kroppsarbeten eller servicejobb med sämre lön och villkor än sina norska kollegor. Nästan alla saknar utbildning.

Blondinbella är inte särskilt typisk för sin generation.

Det är kanske däremot en timanställd asbestsanerare i utkanten av Oslo; den moderna tidens rallare.

Som med hårt arbete försöker erövra det som kulturjournalisterna Altstadts och Heberleins generation och klass alltid har kunnat ta för givet.

Ett jobb, en bostad, en framtid.