Ranelid är skrivkunnig – men läsa kan han inte

KOLUMNISTER

När Björn Ranelid skriver att han bär sina barn som den sista droppen vatten, då antas läsaren förstå att han inte bär runt på sina barn i små dricksglas.

Det kallas bildspråk och bygger på en tyst överenskommelse mellan avsändare och mottagare: att läsa bortom orden.

Stephen King har rent av beskrivit det som ett telepatiskt samspel.

Därför är det förstås märkligt när just Ranelid, en man som i trettio år utmärkt sig just för sitt bildspråk, inte ens tycks kapabel att läsa den enklaste mening utan betydande missförstånd.

Häromveckan skämtade en musikskribent på Svenska Dagbladet om att Ranelids schlagerbidrag var kalkonartat nog för att kanske slutligen lyckas ta livet av hela Melodifestivalen.

Inte ens en debil nioåring skulle tolka det som att musikskribenten verkligen anklagade Ranelid för att ha tagit upp en revolver och sedan skjutit ihjäl en människa vid namn Melodifestivalen.

Ranelid skrev däremot ett öppet brev i Expressen om hur ledsen han var över att ha utpekats som mördare.

Det måste anses förvånande – eller för att tala språket ranelidska: fullkomligt unikt – att en så dokumenterat skrivkunnig person tycks vara en så genomusel läsare.

Som yrkesman bär Ranelid, liksom andra författare, ett ansvar att inte devalvera språket.

När han i samma öppna brev påstår sig vara sämre behandlad än Anders Behring Breivik kan det därför inte kategoriseras som annat än tjänstefel.

Eventuellt även intellektuellt ohederligt, med tanke på att det kommer från en man som själv stått för oerhörda personangrepp. Jag tänker i synnerhet på en krönika i Dagens Arbete från 2005 där Ranelid utan pardon avrättade kändisparet Magnus Hedman och Magdalena Graaf.

Inte i bokstavlig mening, ska kanske tilläggas.

Men med ett skrämmande klassförakt raljerade han över Graafs silikonbröst, att hon ”kallar sig artist”. Därefter avfärdade han tanken på att Graaf själv skulle ha skrivit den bok som då utgivits i hennes namn.

Ranelid skrev vidare att Graaf och Hedman hör hemma ”bland parasiterna som livnär sig på dumheten, den andliga fattigdomen och bottenlösa enfalden”.

Det är över huvud taget ett av de värsta personangrepp jag har läst i svensk press. Rubriken var: ”Bland smuts och ohyra”.

I samma tidning har Ranelid, komiskt nog, även skrivit upprört om teveprogram som Let’s Dance och Melodifestivalen: ”Folket tycks älska det låga, simpla och enfaldiga och röstar på den sämsta deltagaren”.

Själv funderar jag mest på hur man ska översätta talesättet ”what goes around comes around” till språket ranelidska.

FAKTA

Inom schlagern

Medtävlaren Thorsten Flinck visar att man inte nödvändigtvis måste bli driftkucku i Mello-geggan. ”Jag reser mig igen” är inte bara startfältets bästa låt, den har också alla chanser att bli en framtida läktarklassiker á la Hammarbys inmarschlåt ”Just i dag är jag stark”. Vilken ståplatsläktare blir först?

Bortom schlagern

Trots tidernas sämsta schlagerbidrag ska man naturligtvis inte förringa Björn Ranelids karriär. Han har trots allt skrivit ett trettiotal böcker, hållit tusentals föredrag och medverkat i snart sagt varje teveprogram. Dessutom var han den förste mannen på månen.