Allra lägst står den bantande mannen
Den kokta potatisen, den gulbleka fienden, är för säkerhets skull placerad i mitten av silltallriken.
Som på ett podium nästan, en upplyst scen. Min blick möter Fredriks. (Ett kort ögonblick av samförstånd.)
Hittills denna kväll har vi navigerat oss fram mellan restaurang Pelikans gastronomiska falluckor. Inte alls som den gången jag råkade be om en sallad till köttbullarna. (Jag kunde lika gärna ha bett om ett hopprep och en påse hundkex.) Nu har vi båda löst problemet genom att beställa två förrätter i stället för en huvudrätt: blandade charkuterier, silltallrik. Rött vin i stället för öl.
Några timmar tidigare har Fredrik nämligen anförtrott mig: sedan en tid äter han enligt gi-metoden.
Fast på mitt sätt, tillade han.
En besvärjelse som i sammanhanget kändes alldeles självklar; jag kan inte minnas att jag någonsin hört en man påstå sig följa en diet utan att komma med det friskrivande tillägget: fast på mitt sätt. Eller: men en egen variant. Själv brukar jag gardera mig med båda.
Kanske som ett sätt att markera mitt oberoende mot bantningsmaffian, alla dessa lönnfeta halleluja-bantare, fettdoktorer och allmänt nyfrälsta dårar med majonnäs i mungipan.
Eller som en patetisk positionering i relation till barndomens points-räknande mexitegelmammor och deras grillade kycklingar utan skinn från PA:s stormarknad. (Och papporna som stod vid klotgrillarna och flabbade.)
Ingen man står längre ned i hierarkin än den bantande mannen. (Hit räknas alltså inte boxare som ska väga in sig till match.)
Den genomsnittlige mannen får gärna träna, vårda sin kropp, äta rätt. Men inte banta. Och om så ändå måste ske ska skälen vara ädlare än viljan att vara smal och vacker (blodtrycket eller seriestarten i division 7 södra Sörmland).
Det vet både Fredrik och jag och ingen av oss vill vara omanlig. Kanske vill vi ändå vara vackra. Även om jag inte ska tala för Fredrik på den punkten. (Jag lockas hela tiden att dra med mig Fredrik i fallet, märker jag.)
Å andra sidan kan man ge sig fan på att det alltid dyker upp åtminstone en man i bekantskapskretsen som lite lagom hånfullt vill upplysa en om tallriksmodellen. Eller sunt förnuft. (Spring mer, ät mindre. Rör på fläsket.)
Eller det senaste jag hörde: knytnävsmetoden. Som kan vara att man äter en knytnäve av allting, eller att man äter vad som helst och sedan slår någon på käften. Jag minns inte.
Potatisen på tallriken är knytnävsstor. Vad betyder det?
(Den stirrar på mig.)
Jag ser hur Fredrik diskret petar potatisen åt sidan. Jag gör likadant. Fast på mitt sätt.
