Min kompis trodde att Ronnie Sandahl var jag

Eftersom jag inte stod i telefonkatalogen – det fanns fortfarande både hemnummer och kataloger på den tiden – hände det inte sällan att min post hamnade hemma hos honom.

Ronnie skickade aldrig breven vidare.

Vid åtminstone två av mina födelsedagar erhöll han därför min faster Annikas generösa biocheckar.

Jag hoppas att han gick och såg något bra.

Fler missförstånd uppstod.

En kompis till en kompis bodde i samma trappuppgång.

De hade bara sett namnet på ­dörren och först trott att det var jag.

Emellanåt hade en äldre och till synes försmådd kvinna stått och ropat hans namn in i brevinkastet.

De kom fram till att jag antingen ­hade en frisinnad syn på ålders­skillnad eller bara en mycket ­komplicerad relation till min ­mamma. Själv fick jag bilden av Ronnie som en riktig ladies man.

Sedan flyttade jag. Och under många år tänkte jag inte på Ronnie, min forna granne och namne.

Inte förrän jag läste om Margareta Winberg.

Det finns uppenbarligen inte en av henne heller.

Den forna jordbruksministern var i förra veckan inbjuden till en regeringsmiddag.

Men till middagen kom i stället en välbehållen 67-årig pensionär från Sundbyberg.

Hon hette också Margareta Winberg.

Eftersom hon ”inte hade andra planer” hade hon tackat ja till inbjudan och tagit färdtjänsten till Rosenbad.

Enligt egen utsago klädd i svarta byxor och ”en blus med lite grejer på”.

Det är lite som i den där kallsvettiga drömmen när man plötsligt står på en scen framför femtiotusen människor och alla tror att man är rockstjärna, medan man i själva verket bara hjälpligt kan trassla sig igenom ”Gubben Noak” på blockflöjt.

Men det är också ett av de mest rörande missförstånd jag hört om.

I sin senaste roman skriver Lukas Moodysson om det osynliga bandet mellan människor och råttor: ”Det finns lika många råttor som det finns människor. Det finns en råtta till varje människa.”

Han ser statsministern tillkännage sin nya regering och tänker att ­ministrarna har varsin råtta i underjorden. Det är en tröstande och vacker tanke. Att också den definitiva auktoriteten, vårt lands ledare, har en råtta i underjorden.

Utan några djupare kopplingar mellan gnagare och pensionärer från Sundbyberg: på samma sätt har Margareta och Margareta alltid varit sammanlänkade.

Och om jag själv någon gång blir bjuden till en ­regeringsmiddag, då kan jag bara ana vem som dyker upp.