Bitter eftersmak – av verkligheten

KOLUMNISTER

Det började, som så ofta, med en gråtande tysk tant.

Stillsamt föll tårarna nedför hennes kinder, sorgen tycktes ­bottenlös när tyskarna släppt in sitt andra mål i semifinalen. Det var inte förrän sms började ramla in till den tyska kvinnan som sanningen uppdagades: hon hade inte alls gråtit över Balotellis kanonskott i krysset, hon hade av okänd anledning grinat redan före avspark. Bilderna hade sedan klippts in.

Och när arrangören Uefa konfronterades med de falska tårarna försvarade man sig mycket tidstypiskt: de ­hade bara velat visa de tyska supportrarnas besvikelse. Med andra ord: de hade följt dramaturgin.

Den där beska smaken i munnen då.

J

ag brukar känna likadant i februari varje år. Första deltävlingen i Melodifestivalen. När jag åter påminns om att ingen av musikerna spelar på sina instrument.

De står visserligen och vevar med ­sina gitarrer, de slår på sina trummor, men allt är förinspelat. Är det inte ett av världens allra mest patetiska ­bedrägerier? En gitarrist som låtsas spela gitarr.

Eller den där trista känslan när man får veta att flera av de mest innerliga sommarpratarna i själva verket läst upp ord som någon annan skrivit.

Eller när man läser det på förhand skrivna manuset till den där dokumentären som så väl lyckades fånga en skärva av verkligheten.

Ögonblicken när man förstår att verkligheten överträffar dikten eftersom den, så att säga, inspirerats av dikten.

Fast egentligen består ju hela vår vardag av ideliga gränsöverskridningar mellan sanning och lögn. Och då inte bara i betydelsen av att man skarvar sin tillvaro och gör den en smula mer tilltalande i en statusuppdatering. Det händer också något med en människa som vet att den förväntas berätta: dramaturgin sipprar in i livet.

Och med ens kan en tisdagslunch på den lokala indiern ha både en första och en andra vändpunkt med tillhörande upptrappning och klimax.

Eller som i fallet med dokusåp­orna. I flera år har det ryktats att amerikanska tvbolag hyr in skådespelare. Men det vore knappast nödvändigt. Med tiden har deltagarna blivit alltmer medvetna om att produktionsbolagen arbetar med dramaturgiska bågar och vändpunkter precis som i dramas­erier. Och de hjälper så gärna till: tjafsar när det behövs, kopulerar när det behövs. Allt i den heliga dramaturgins namn.

Och inte verkar vi gå mot en mer tillförlitlig framtid. Flera litteraturvetare har på senare år argumenterat för att framtidens berättelser helt kommer att sakna gränser mellan verklighet och fiktion.

Själv har jag bestämt mig för en mycket enkel regel.

Lita aldrig på en tysk tants tårar.

Förra veckans kolumn om …

Anja Pärson.
Foto: BJÖRN LINDAHL
Anja Pärson.

… om Anja Pärsons sommarprat skapade lite liv i luckan. Men bortom frågan om rätt eller fel gömmer sig också en rätt intressant diskussion om solidaritetens ramar: vad kan en enskild människa förväntas göra för andra? Däremot tvivlar jag på att den diskussionen ­låter sig föras inom ramarna för den tjattrande klassens 140 tecken.

Självhjälpskassorna …

Foto: AP

… har under senare år blivit allt vanligare i matbutiker. Som notorisk bakåtsträvare har jag självfallet vägrat scanna in varorna själv. Men nu noterar jag med glädje en ny studie från Handelshögskolan i Stockholm. Den ­visar att ju fler medarbetare som kunden har kontakt med i matbutiken, desto mer handlar kunden.