Han ger inte upp trots 22 lönnfeta mäns gnäll

KOLUMNISTER

På en nästan helt tom parkeringsplats stod en man i duggregnet och tände en cigarett. En mager jugoslavisk man i den nedre medelåldern, med undergiven blick och vindtygsjacka, ringar under ögonen.

På de sörmländska fotbollsplanerna brukar det suckas tungt när hans bil rullar in på parkeringen. Den här söndagen var inget undantag. Från omklädningsrummet hördes fortfarande spridda sarkasmer om domarinsatsen. Ett par dobbskor dunkades ihärdigt mot en vägg, duschar slogs på. Vi hade förlorat med 5–0. Allt var domarens fel. Det hade urartat redan i första halvlek.

Några tveksamma ingripanden. En feldömd straff. Sedan rasade allt, också ur ett rent allmänmänsk­ligt perspektiv. Varenda domslut följdes av tjugotvå lönnfeta mäns högljudda klaganden.

”Är du blind eller?”

”Nu får du vakna, domarn!”

Och inte blev stämningen bättre av att motståndarnas högerytter råkade kalla vår vänsterback för ”tjockis”.

Men en sak kunde alla enas om: domaren var kass.

Den här söndagen också.

Och när jag i andra halvlek mötte domarens blick, alltmer skräckslagen för varje minut, kom jag att tänka på en novell jag en gång läst om en fotbolls­domare som brukade öva gula och röda kort på sin hund. Hur mycket hunden än morrade och skällde var tanken att han skulle stå stadig i stormen.

Det är för övrigt en livsvisdom, inte bara för fotbollsdomare: även om man dömer som piss får man aldrig darra på manschetten.

Och efteråt, när vår domare stod där ute på parkeringsplatsen, ensam i duggregnet med sin cigarett, slog det mig att han kanske fortfarande drömmer om att bli en riktigt bra fotbollsdomare, en rättsskipare i världsklass. Kanske specialstuderade han domarnas insatser under sommarens EM-matcher, betygsatte dem i en liten anteckningsbok.

För något måste väl ändå motivera honom att varje lördag och söndag ta bilen ut till olika gudsförgätna idrottsplatser i de sörmländska skogarna för att sedan bli enhälligt idiotförklarad och utskälld av tjugotvå snedsparkare i division 7.

Sedan kom jag att tänka på Hjalmar Söderbergs berömda ord: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad”.

Kanske borde han skaffa en hund.