Palmerna är ett bevis på kommunal hybris

KOLUMNISTER

En morgon står två palmer utmed Storgatan i Gnesta. Ungefär mittemellan System­bolaget och korv­kiosken, i höjd med den auktions­firma som för inte så länge sedan hyste ortens enda uteliggare i kryp­grunden. På en skylt bredvid träden har en lokal samman­svärjning av företagare och föreningsliv skrivit: ”Vi tror på Gnesta och en solig ­sommar!”

Det är svårt att inte tänka på palmerna i Trelleborg.

En junidag i mitten av 80-­talet rullade en lång­tradare in i staden, lastad med 24 palmer. Det var det ­kommunala storhetsvan­sinnets tid, och Trelleborgs palmer blev idealet: en arbetar­stad på dekis som med två dussin spanska ­palmer plötsligt erbjöd en frisk bris från kontinenten.

Kommunernas varumärkesarbete tycktes fortfarande skötas över tunga spritnotor på stadshotell, och under bakfulla morgnar

hittades skrynkliga servetter med så vitt skilda genidrag som ”Dalarnas Schweiz” (Bjurås), ”Porten mot Europa” (Hallsberg) eller ”Var femte invånare är en häst” (Vallentuna).

Världen växte och sprack i sömmarna. Det gällde att hänga med.

Det var en tid då kommuner fortfarande tyckte att det verkade som en utmärkt idé att bygga enorma betonghotell på blåsiga tallhedar utanför Gävle, tänkta att möta den förmodade invasionen av turister. Gärna med hjälp av ett sommarland

eller två. Det var 80-talets mest etablerade sanning: folk älskar vattenrutsch­banor. En tid och ett land av Bert Karlsson-drömmar. Kommunalrådet eller entre­prenören var idealet, den starke mannen, för det var nästan alltid män, som drev igenom idiotprojekt och miljonförluster på skatte­betalarnas bekostnad.

Det var så osvenskt att det blev svenskare än någonting annat: det kommunala storhetsvansinnet.

Och nu, 25 år efter att den där lastbilen rullade in i Trelleborg, står två palmer och vajar i Gnesta.

De lokala pamparna tror kanske på Gnesta och en ­solig sommar, men inte mer än nödvändigt. För nog vore det trist om en massa palmer regnade bort eller frös ihjäl, alternativt sågades ned av ­diverse lokala ligister.

Den så rörande svenska pendeln mellan kommunal måttlighet och hybris fångad i en enda ­ögonblicksbild: två ensamma palmer i duggregnet på en sommartom tegelgrå småstadsgata.

Nästa år ryktas de bli tre.