Nu är jag en lantis som klagar på sommargäster

KOLUMNISTER

Jävla sommargäster, muttrar jag surt för mig själv. En eftermiddag i juli är det. Migränväder och kö till kassan i byns affär, trångt mellan varuhyllorna.

Det är semestrande reklamare och revisorer som kloggar igen byn; stressade storstadsbor som kommit ned i varv och därför rör sig långsammare än också de mest slagrörda lokal­invånarna.

Men inte förrän efteråt, när jag sitter i bilen, slår det mig vad den där irritationen betyder: jag identifierar mig inte längre som en storstadsbo som flyttat till en liten by. Jag är bybon. Det tog nästan tre år.

Under hela första året hängde en av mina kolumner uppe på anslagstavlan utanför affären. Den hand­lade om en taxichaufför som skämtade om inavel och att det behövdes nytt blod i byn. Redan några dagar senare spreds kolumnen i alla byns alla brevlådor tillsammans med ett surt brev. Irritationen var stor. Och rättmätig.

Jag hade varit naiv. Några år tidigare hade jag debuterat med en roman där den fiktiva huvudkaraktärens tankar om min uppväxtort Falköping inte var direkt smickrande. Och den gången hade ingen annan än en snarstucken adjunkt blivit sur. Jag räknade inte med att någon skulle ta illa upp nu heller.

En avgörande skillnad dock: rätten att skildra sin egen hembygd.

Under försommaren sågades DN-kritikern Dan Jönssons nyutkomna bok ”Ingenmansland” med stor ilska i lokaltidningarna. Med storstadsglasögonen på reser nämligen Jönsson från den ena bruksorten till den andra.

Flen beskrivs som ”spöklikt” och stadens invånare som ”undervattensvarelser som bara vagt kan ana skuggorna och ljusen från Media­sverige”.

Och hade Falköping eller Stjärnhov figurerat i den där boken så hade Dan Jönsson garanterat fått sina fiskar varma i den här kolumnen.

Jag antar att det är med hembygder som med föräldrar: hur mycket man än klagar på dem så får ingen annan göra det.

Och texten på anslagstavlan? Den togs ned.

Något hände. Tid, antar jag.

Sakta blev jag en del av byn och byn blev en del av mig. Och en kvav eftermiddag i juli står jag där i kassa­kön och muttrar om att sommargästerna drar benen efter sig vid frysdisken.

Och då är det kanske dags att flytta.