Som närstående gläntar man på dörren till döden

KOLUMNISTER

En bekant till Annika får beskedet att detta blir hennes sista sommar, att cancern kommer segra.

Ronnie Sandahl
Ronnie Sandahl

Hon har en liten dotter, två år bara, som hon nu skriver ett långt brev till, att läsa i framtiden. Hon skriver i du-form till barnet, allt som måste nedtecknas innan det är för sent. En torsdag skriv­er hon om ett läkarbesök. Hon och läkaren diskuterar hur lång tid hon kan ha kvar, fem månader, kanske sju, och vid hennes fötter ligger två stora kassar med presenter. De är till dotterns framtida födelsedagar och julaftnar: ”Ett nattlinne med Pippi till du fyller 4, mysiga ullstrumpor till julen när du fyller 6.”

Annika och kvinnan är bekanta genom en stödgrupp för unga människor med cancer. De har samma diagnos. Båda besegrade sjukdomen i första skedet, för en av dem har den kommit tillbaka, alla canceröverlevares mardröm.

Och jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan inte fullt ut förstå skräcken inför varje återbesök. Som närstående till någon som drabbas av cancer känner man visserligen små pustar av dödsskräcken, timmar och ibland dagar av förlamande ångest. Men mest av allt är det en utanförkänsla av att inte förstå och inte kunna hjälpa.

Som närstående gläntar man på dörren till död­en, man känner en unken lukt, men försöker stänga; så starkt värjer sig människor mot döden att de instinktivt vänder bort ansiktet.

Den som själv drabbas av cancer har inget val, den knuffas in genom samma dörr, huvudstupa, och tvingas sedan stå där och balansera på tröskeln, ensam.

Att på allvar bli medveten om sin egen dödlighet är en erfarenhet som måste delas med människor som själva varit där.

I sin åttonde diktsamling skriver Tomas Tranströmer i en av sina mest kända dikter: ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätt­er. Men kostymen sys i det tysta.”

Jag föreställer mig att den händelsen, alltså när måttet tas, kan vara något som vi människor knappt märker. En rattfyllerist som i sista sekund återfår kontrollen över sin bil och inte kraschar in i oss på trottoaren. En lavin som inte rasar.

Men för den som drabbats av cancer är måttet helt tydligt, besöket glöms inte bort, kostymen sys inte längre i det tysta.