Allt var redan helvete – sen kom bajshögen

KOLUMNISTER

Vad gör man?

En lördag är det, allt har redan gått åt helvete. Jag halvspringer mot tunnel­banan i Bagarmossen, stressad, andfådd, försenad.

Ringer runt och försöker hitta någon som kan ­skjutsa mig de åtta mil jag måste åka, till den fotbollsmatch som börjar om mindre än tre timmar. Kreditkortet är försvunnet. Bilen står på en parkeringsplats utanför ett djursjukhus där jag lämnat både fästmö och en stukad katt.

Och egentligen borde jag åka hem och städa huset inför husvisningen. Och det är väl klart att jag just i dag har spillt skållhett maskinkaffe över hela bröst­korgen. Det är kort sagt en dag i Murphys­ anda. Mulet är det också.

Då händer det.

Först hinner jag tänka att det känns som att trampa i djup lera, nästan som ett träsk. Eller helt mjukt gummi. Sedan tittar jag ned på mina vita gymnastikskor.

Min högra sko ser ut att varsamt ha sänkts ned i en fonduegryta av milt sand­färgat hundbajs.

Och det är nästan som att jag kan se mig själv utifrån då, i just det ögonblicket: det är som att hela situationen fiktionaliseras.

För det händer ju ­inte: människor trampar inte­ i enorma bajshögar när allt redan gått åt hel­vete, det hör filmens värld till, kanske de usla romanernas. Men inte verkligheten.

Det är lite som med det olyckliga fåtal som faktiskt halkar på bananskal på gatan, och kanske till och med skadar sig, kanske bryter en arm eller så – det går ändå inte att ta dem på allvar. Till och med läkarna gapskrattar bakom sina stetoskop.

Och visst, i en film hade­ detta varit den förlösande­ scenen: vår hjälte som drabbats av så mycket trubbel och till sist dess­utom trampar i hundskit – han måste skratta åt hur absurt livet är.

Och kanske skulle det rent av hjälpa att skratta.

Ungefär som när man var barn och hade sett på ”Efter­lyst” hemma hos någon kompis: på väg hem genom mörkret flaxade jag alltid med armarna, för det gjorde­ ingen i de rekonstruktionsfilmer som alltid slutade med att någon lönnmördades, våldtogs eller höggs i huvudet med en yxa.

Men jag skrattar inte. Och därför står man här i Bagarmossen, med foten täckt av milt sandfärgat bajs, och undrar vad man ska ta sig till. Ett av livets alla vägskäl.

Vad man gör?

Man fortsätter gå.