Verkligheten vrider sig i cirklar kring Quick-fallet

KOLUMNISTER

En gång i tiden var Thomas Quicks skuld minst lika självklar som Thomas Ravellis straffräddning mot Rumänien.

För oss som fortfarande var barn på nittiotalet behövdes inga monster under våningssängen, det räckte gott med den bestialiske seriemördaren.

I smyg läste man kvällstidningarnas beskrivningar med ficklampan under täcket: Quick hade inte bara mördat sina ­offer, han hade också torterat dem, styckat, ätit. Det var självklart, snudd på oemotsagt.

Och för bara några år sedan, i början av december 2006, slog ­justitiekanslern Göran Lambertz fast i Dagens Nyheter att hans granskning av domarna bara gjort honom än mer övertygad om Quicks skuld: ”… det samlade intrycket är att det enligt min mening inte finns särskilt mycket som talar för att någon av de sex fällande domarna är felaktiga.”

Rakt igenom hela texten avfärdades ”skeptikerna”, som han då i sve­pande ordalag kallade de som kritiserat domarna mot Quick, med till­hörande citattecken dessutom, som om han egentligen ville benämna dem ”foliehattar” eller ”virrpannor”.

Då med all tyngd i världen.

Snart sex år senare skriver ­Lambertz om samma Quick i samma Dagens Nyheter, det är augusti 2012. Men nu är rollerna förändrade, allt är spegelvänt.

Nästan ingen tror längre på Quicks skuld. Den bortgångne journalisten Hannes Råstams postuma storverk ”Fallet Thomas Quick” har trängt som en murbräcka genom rätts­väsendet. En efter en är morddomarna mot Quick på väg att spricka: allt tycks ha varit lögn och manipulation.

Och nu är det helt plötsligt Göran Lambertz som är foliehatten. Det är han som måste rädda sitt och andras skinn, bevisbördan ligger på honom. Då väljer han märkligt nog att lista sex punkter som talar för Quicks skuld: däribland ett mönster på en grannpojkes tröja som Quick lyckats pricka in efter en rad gissningar samt ett bågfilsblad som hittats i en skog.

Argument som torde vara det bästa­ Lambertz kan finna. Men som i sin långsökthet snarare påminner om de brev jag som brådmogen elvaåring växlade med diverse privat­spanare som med bestämdhet häv­dade att Olof Palme i själva verket ­hade mördats av Hans Holmér eller hustrun Lisbet.

Det är väl ungefär här som världen skälver en smula: om något så ohyggligt självklart som Thomas Quicks skuld kunde vara så fel, vad är det mer vi tror oss ­veta? Vilka av dagens foliehattar är morgondagens sanningssägare? Kommer det då att handla om bogvisir, fallande skyskrapor eller något som vi just nu inte ens kan föreställa oss?

Och Thomas Ravelli, räddade han verkligen den där straffen?

I skuggan av Pussy riot…

…har en svårare fråga om yttrandefrihet dykt upp: ska terroristen Anders Behring Breivik tillåtas ha en dator i sin fängelsecell, från vilken han kan blogga och skriva böcker? Har också den som mördat 77 människor rätt att uttrycka sig i skrift? Mitt svar är både mycket enkelt och mycket svårt: nej.

Det må vara oförsonligt…

…men jag tycker att författaren Bodil Malmsten var ­något på spåren när hon just efter terrordåden skrev: ”Jag vill att han aldrig mer ska få prata med en människa, inte få hålla i en penna, aldrig ­läsa en bok. Att han ska vara instängd i sin egen skalle till dess han fattar vad han gjort.”