Kolumn

Ronnie Sandahl

Kolumnister

De hängivna drömmarna är chanslösa mot vargen

Det talas om en varg.

Varifrån den kommit är ännu oklart. Själv kommer jag med morgontåget från Malmö. Några timmar senare sitter jag med mild hjärtklappning i en biosalong i närheten av Järntorget. Min kortfilm har svensk premiär på filmfestivalen i Göteborg.

Sex kortfilmer visas tillsammans. Det tar sammanlagt en timme och nitton minuter. Min film är först ut. Fjorton minuter.

Filmen tog två timmar att skriva men lite drygt ett år att genomföra: finansiering, casting, förberedelser, repetitioner, inspelning, klippning, ljudläggning, färgkorrigering.

Den kostade omkring en halv miljon ­kronor. Jag tjänade sammanlagt noll kronor.

Fjorton minuter.

Sedan är det över. Folk applåderar. ­Sedan tystnad. Nästa film.
 

Men i baren framåt kvällen vill folk helst prata om en varg. Den har skymtats i närheten av Stigbergstorget. Stor som en schäferhund sägs det. Löpsedlar överallt: varg lös i Majorna!

En festprisse har dessutom filmat vargen på väg hem från krogen. Ingen sägs ha varit mer lös i Göteborg sedan Art Garfunkel försvann på stadens ­gator i september. Och inte sedan den famösa kebabräven i Falköping har ett fyrbent svenskt däggdjur varit så ­medialt uppmärksammat. I film­sammanhang är väl Lassie en rimlig referens.

Och den urbana vargens plötsliga ­mediala genombrott understryker ­förstås känslan som varje kortfilmande regissör bär på: otack är världens lön.

Vargjävel, liksom.
 

Naturligtvis väcker det också den ­bistra insikten om att kortfilm egent­ligen är en ganska komisk verksamhet. Som alltid när något är oerhört viktigt för oerhört få människor – på samma sätt som curling, kapsylsamling eller ­barista-SM.

Vi kortfilmsregissörer är hängivna ­dårar och drömmare. Vi är som konstnärer som visar frimärksstora målningar, som musiker som spelar trettiosekunders­låtar. Filmens naturliga format lång­filmen har vi, av kostnadsskäl, aldrig ­utövat förrän det är skarpt läge.

Men för alla som varit inblandade i de 97 svenska kortfilmer som visas ­under festivalen har livet stått på spel. Banklån har tagits. Relationer har bränts.

Och aldrig står konstens villkor ­naknare än i den tystnad som uppstår sekunden efter en kortfilmsvisning: var det verkligen värt det?
 

Drivkraften? Berättandet, förstås. Men också drömmen om att komma igenom nålsögat: att få göra långfilm. Alla drömmer, alla tror sig ha ett ­manus som kommer förändra världen. Hela filmbranschen är som berättelsen om pojken och vargen, med skillnaden att ingen slutar tro.

För att svara på frågan: det var värt det.

Och sent igår kväll rapporterades att den beryktade ­vargen synts på Mölndals­vägen, på väg söderut.

Festivaltips

Danska regissören ­Michael Noers långfilm ”Nordvest”, en skildring av Köpenhamns undre värld, sägs vara något utöver det vanliga. Visas i kväll och onsdag på ­biograferna ­Artisten ­respektive Roy.

Norska filmen ”Mer ­eller mindre mann” har blivit en stor succé i vårt kära grannland. En originell komedi om att våga bli vuxen. Visas i morgon och på onsdag på Draken respektive Chalmers.

”I huvudet på Kalle Boman” heter ett seminarium om och med Filmsveriges kanske ­viktigaste doldis. Genom åren har han arbetat med namn som Bo ­Widerberg, Roy Andersson, Ruben Östlund och Gabriella Pichler. Onsdag kl 10, Pustervik.