I firmorna skapar våldet en mening

KOLUMNISTER

En man dör.

Det chockade mumlet. En som heter Mats Enquist intervjuas i tv. Han är generalsekreterare i Svensk Elitfotboll. Han talar om huliganerna som ”en svans”, nästan som något man kan skära av, som inte tillhör oss. Han talar om ”människor som lever i stort utanförskap”. Fördömanden. Avstånd.

Jag tänker på Patrik. Han heter egentligen något annat. Vi blev kompisar genom fotbollen.

Först efter ett tag begrep jag att han, liksom flera andra av killarna jag umgicks med, tillhörde huliganfirmor. De pratade aldrig om det.

Vad jag kan minnas var de så långt ifrån ett utanförskap man bara kan komma. De var stabila familjefäder, lojala pojkvänner, uppskattade arbetskamrater.

Precis som idrottsforskaren Aage Radmann konstaterar i sin avhandling ”Huliganlandskapet” (Malmö Högskola) skiljer sig våldssupportrarnas självbilder rejält från mediebilden.

De beskrivs som empatilösa neandertalare, ointresserade av fotboll.

I egna ögon är de ordnade killar med en riskabel hobby. Hardcorefans som skapat en parallellscen till fotbolls­arenorna där supportrar slåss med varandra på bestämda platser, med tydliga regler. Ett slags gatans kampsport. Hederskodexen: sparka inte på den som ligger, slå inte vanliga fans. Klä dig som en gentleman. Lojalitet. Disciplin. Försiktighet.

Så när söndagens dödsfall i allmänhetens ögon var en logisk följd av fotbollsvåldet var det ur huligan­firmornas synvinkel ett abnormt ­undantag. Offret var en vanlig supporter. Med andra ord: mot reglerna.

Det var förmodligen mot reglerna även den gången Patrik svarade på ­mina ifrågasättanden av hans hobby.

Vi var på väg till en fest, det var natt. Vi gick längs en landsväg. Patrik talade om sammanhållningen. Känslan av att få ingå i något som är större än den enskilde individen.

Och problemet var inte att jag inte förstod. Problemet var snarare att jag förstod alltför väl. Det är inte nödvändigtvis en fotbollskultur som göder våldet, men i allra högsta grad en manskultur. Idealen vi fostrats med.

Jag hade redan tidigare förstått att de umgicks familjevis. Firade födelsedagar tillsammans. Han använde ordet familj.

Våldet är liksom ingen stor del, sa han.

Det våld vi andra ser som meningslöst, men som i huliganfirmorna fun­gerar som meningsskapande. Den blir ett kitt. Fotbollen har fört dem ­samman, våldet håller dem ihop. Våldet som i sin tur avtvingar dem egenskaper som genom ­alla tider har romantiserats av män: disciplin, oräddhet, förmågan att stå upp när det blåser. Och på köpet får de vänskaper som prövats i strid.

Det sätter fingret på den punkt vi måste förstå för att närma oss problematiken. Det är inga neandertalare. Det är män.

Huliganfilm

Ur kortfilmen ”Supportern”.
Ur kortfilmen ”Supportern”.

Fotbollshuliganism har glorifierats nog för en hel livstid i en rad adrenalin­pumpade brittiska filmer. Slagsmål i slow motion och modiga män i casual-kläder. Men under en tid har det ryktats att Pella Kågermans och Hugo Liljas kortfilm ”Supportern” ska bli långfilm. Vågar vi hoppas på en raktigenom naturalistisk och närgången skildring av våldssupportrarnas psykologi?

Huliganbok

Stephan Mendel-Enks reportagebok ”Med uppenbar känsla för stil” tog avstamp i huliganismen och berättade om manlighet på ett sätt som i de sena ton­-

åren förändrade hela min världsbild, hela min självbild.