Kolumn

Ronnie Sandahl

Kolumnister

Brev till en nyfödd son

Kära Harry,

Du är en vecka gammal nu. Det är tidig morgon och regnet piskar mot fönstren. Annars tyst och stilla. Katterna har fått sin frukost och din mamma sover. Hon har varit vaken hela natten. Ja, du vet ju.

Du ligger alldeles bredvid mig, du har precis somnat. I går hörde jag dig skratta för första gången. Jag tror åtminstone att det var ett skratt.

Vi känner ju inte varandra än. Det har bara gått sju dagar sedan du timmarna efter förlossningen låg i min famn medan din mamma opererades. Nu tittar jag på dig och ser mig själv i ditt ansikte. Smilgropen. Överbettet. Det blir nog tandställning för dig också. Sorry för det.

Jag skriver långsamt nu. Jag söker efter orden. Du får ursäkta. Jag har aldrig varit pappa förut.

Du var inte planerad för ett liv kan inte planeras. Men vi drömde om dig redan för flera år sedan. Och det var när läkarna undersökte våra chanser att få dig som de upptäckte att din mamma hade cancer. Du anar inte vad hon har gått igenom. Det har präglat mitt liv och det kommer att prägla ditt.

Det är urberättelsen om dig: Vi hade gett upp hoppet. Vi trodde aldrig att vi skulle få träffa dig. Nu säger läkarna att du nästan är ett mirakel. Jag säger: vadå nästan?

Din mamma och jag döpte dig efter en sång, ditt fullständiga namn är ju Harry Kane Sandahl. Du vet nog vilken sång. Den spelas hemma varje dag. Den handlar om liv och död och vänskap. Stavningen kommer däremot från en ung avbytare i Tottenham Hotspurs. Han får inte spela särskilt ofta. För en vecka sedan hade han inte gjort ett enda mål i ligan.

Men samma måndag som du föddes fick han helt oväntat spela från start i kvällsmatchen mot Sunderland. Jag satt med dig och din mamma i vårt lilla rum på den perinatala avdelningen när sms från fotbollsintresserade vänner började rasa in. Harry Kane har gjort mål! Helt sjukt!

Du får gärna tycka om fotboll. Du får också avsky fotboll. Du bestämmer. Vi kan uppfinna nya intressen.

Jag vill att vi aldrig glider ifrån varandra. Jag vill att vi aldrig blir främlingar, som pappor och söner så ofta blir: stumma, ordlösa.

Och jag hoppas att du en dag, i en avlägsen framtid, blir en man i ordets rätta bemärkelse: behandlar människor med respekt, är medveten om makten och därmed även ansvaret som kommer med ditt kön, din hudfärg, din klass. Jag vill att du vågar vara svag. Vågar misslyckas. Vågar tvivla. Jag vill att du vågar vara ödmjuk. Jag vill att du ska veta att den där bokhyllan vi har i vardagsrummet inte är en självklarhet, precis som värmen i vår lägenhet, eller skorna på dina fötter.

Jag vill att du står upp för den som har det svårt, och att du förlåter dig själv när du har misslyckats med det. Det är inte så enkelt som det låter. Du kommer att märka.

Och precis som jag viskade till dig när du alldeles nyfödd och kladdig vilade mot min bröstkorg för en vecka sedan: jag finns här.

När du har gjort bort dig. När du har sabbat dina chanser. När hela världen har rasat samman.

Eller när det bara känns så.

/ Din pappa