Hästarnas image som goda står fast

KOLUMNISTER

Säg häst och jag tänker på lasagne.

Eller på den gamle jämställdhetsministern Jens Orback, han som i ett missriktat försök att framstå som frisinnad ­råkade outa en släktings relation med en häst.

Men om det är något jag lärt mig under den senaste veckan, i svallvågorna efter en hetsig polisvåldsdebatt, är det att hästens image som genomgod och hjälplös står stadigare än någonsin.

När tv-bilderna från nazistprotesterna på Limhamn kablades ut var det först en veritabel pr-katastrof.

Hästar som galopperar rakt in i en folkmassa. Människor som ­faller till marken. Ljudet av hovar. Ångestskrik.

Men samma hästar som den där ödesdigra lördagen användes som vapen och sköldar kom i slutändan att bli ordningsmaktens mediala räddning.

När man framåt söndagen gav sin version handlade den i första hand om hästarnas väl och ve. Gatu­stenar hade kastats mot de tjänst­görande djuren, liksom vatten­ballonger fyllda med frätande ammoniak.

Och i ett nafs vändes inte bara opinionens ilska mot de förmodat djurplågande demonstranterna. Polisen anslöt sig också till en berättartradition som sträcker sig ända bak till det sena 1800-talet.

”Ett av de billigaste och därför ­tyvärr mest effektiva litterära ­knepen”, som Göran Hägg skriver i boken ”Författarskolan”.

Hägg hänvisar till Emile Zolas ­roman ”Den stora gruvstrejken” från 1885 där Zola först berättar om tusentals människor som dränks och krossas i en gruvkatastrof - för att sedan skildra hur en blind gammal gruvhäst i panik irrar runt mellan de trånga väggarna utan att förstå vad som hänt.

Det var hästen som skulle få folk att gråta.

Och folk grät.

Några år tidigare hade ”Black beauty” kommit ut - den första ­romanen vars berättare var ett djur. Föga oväntat en häst med allehanda problem.

Och sedan dess har hästen med sitt grundmurade förtroendekapital - trofast, strävsam, ofarlig - använts i alla möjliga filmer och böcker för att stimulera allmänhetens tår­kanaler.

I två av de senaste årens bästa ­filmer - ”Winter’s bone” och ”Fish tank” - gestaltas huvudpersonens utsatthet och inre godhet genom att utmärglade hästar nosar på dem i motljus.

Var det då sant att polisens hästar fått gatstenar och frätande ammoniak kastat på sig?

Det är svårt att veta. Efter att ­Skånska Dagbladet bevisat att polisen ljugit om gatstenarna togs uppgiften tillbaka. Ammoniaken har varken kunnat bevisas eller motbevisas.

Men samtidigt är det svårt att släppa den mest cyniska av tankar:

Kan det vara så att användningen av hästar inte bara är en polisiär förvars­metod - utan också ett medvetet dramaturgiskt grepp i propagandakriget?

Hoppla.