Ensamvargen och terroristen kan vara samma person

KOLUMNISTER

Pojkarna framför oss, de skulle vara al-Qaida.

De satt framåtlutade i kriminalvårdens grå mjukbyxor, vågade knappt titta upp.

En norrländsk ung man med tjocka glasögon, timanställd i hemtjänsten. Han studerade ­fysik.

En kortväxt iranier från Lud­vika som under hela uppväxten retats för sin längd. När han i förhör skulle rangordna sina fem bästa vänner kunde han ­bara ­säga två: sin bror och sin hund, i den ordningen.

Och så en bosnisk skåning som gjorde islamistiska hot­videor hemma i pojkrummet. Ut­klädd till mujahedin-krigare, ­mimandes till ett arabiskt ­ljudspår.

I maj 2006 var det första gången de tre kumpanerna träffades i verkligheten, i säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt, åtalade för terroristbrott.

Jag minns hur de ibland ­betraktade varandra, besviket.

På andra sidan tangentbordet hade de väl föreställt sig hårdnackade jihadister, bokstavstrogna krigare som svarade upp mot de stora ord som skrivits i chatten. Två av pojkarna hade redan försökt genomföra ett dåd: bensinbomber som kastats mot en irakisk vallokal i Kista. Nästa steg skulle vara att ­bränna ned Livets Ords huvudbyggnad i Uppsala.

Men de var inte direkt vad man hade förväntat sig av ”­al­-Qaidas svenska terrorcell”.

De här tre, liksom?

Min text från rättegången kom att handla om just det här fallets tunna gräns mellan terrorism och pojkstreck. Tre av de ensammaste killar jag någonsin sett, anfrätta av hopplöshet och tristess, förvandlade till pojkrums­jihadister. Kunde de verkligen vara terrorister?

Mindre än ett år tidigare hade jag arbetat med terrordåden i Londons tunnelbana - mitt starkaste minne är hur tyst det blev på redaktionen den morgonen, allt som hördes var fötter som sprang. Flygplanen som styrts in i tvillingtornen låg ­tämligen färskt i minnet. USA krigade i Irak.

Snart nio år efter den där majdagen i Stockholms tingsrätt vet vi bättre.

Det behöver inte nödvändigtvis finnas ett motsatsförhållande mellan den tragikomiske ensamvargen och den skräckinjagande terroristen. Det kan vara samma person. Det kan i vissa fall vara en livsfarligt glidande skala mellan lek och allvar, rollspel och terrorism, nät och verklighet.

Ännu vet vi ­ganska lite om mördarna i Paris, bröderna Kouachi och Amedy ­Coulibaly.

Men de senaste årens persongalleri av terrorister i västvärlden har gett oss en fingervisning. Peter Mangs, den ensamme basisten från Malmö. Den prostituerade crackmissbrukaren Colleen LaRose som blev ”Jihad Jane” med hela världen. Massmördaren Breivik och hans låtsasmedaljer på uniformen. Misslyckandet från Tranås, Taimor Abdulwahad, som råkade spränga sig själv på Bryggargatan i Stockholm. Ensamma, livsfarliga, ­rasande i all sin obetydlighet.

Och så tragikomiska att de kunde ­vara hämtade direkt ur en skämt­teckning.

Terrorkomedi

2000-talets bästa komedi heter ”Four lions” och handlar om ett gäng självmordsbombare i Storbritannien. Kanske en av de mest brutala komedier som har gjorts. Och antagligen mer verklighetstrogen än man vill tro.

Extremistens vanlighet

Jag kan fortfarande inte sluta tänka på att Breivik tog en paus i sina terrorförberedelser för att följa Eurovision Song Contest. Eller att polisen fann en Laleh-skiva hemma hos seriemördaren Peter Mangs. Vad säger det om mänskligheten?