Quicklagets vuxna män gör saker tillsammans

Göran Lambertz tycks ha hittat vänner för livet.
Göran Lambertz tycks ha hittat vänner för livet.
KOLUMNISTER

Älgsteken står på bordet. Pilsnern och rödvinet. Runt köksbordets ljusblå vaxduk sitter fem ledigt klädda herrar som mest liknar gamla lumparkompisar. De kallar sig Quick­laget.

Samma herrar som justitierådet Göran Lambertz sedan ska tacka i efterordet till sin bok ”Quickologi”.

Tretton ord som säger mer än de övriga fyrahundra sidorna:

”Vi har haft en fantastisk tid tillsammans och vi lär fortsätta våra möten.”

Tonen är svärmisk, nästan frikyrklig.

Quicklaget består av fem sammanbitna herrar i den övre medelåldern med varierande BMI. På nittiotalet var de hjältar. När den självutnämnde serie­mördaren Thomas Quick erkände mord efter mord, och dömdes för åtta av dem. Åklagaren Christer van der Kwast. Journalisten Gubb Jan Stigson. Polisen Seppo Penttinen. Minnesforskaren Sven Å Christiansson. Och så ansiktet utåt numera, justitierådet Göran Lambertz. Han som tar smällarna.

Medan de övriga fyra redan fått sina karriärer dragna i smutsen, efter vad som kommit att kallas tidernas rättsskandal, står nu Lambertz på barrikaderna. Envist framhärdar han: morddomarna mot Thomas Quick var rätt!

Det anses dåraktigt. En del debattörer spekulerar till och med i sviktande mental hälsa. För varför skulle annars en av Sveriges mest ansedda jurister offra sitt renommé för att slåss mot väderkvarnar?

Själv tittar jag på ett suddigt foto­grafi från förra våren. Älgsteken. Vaxduken. Quicklaget som äter

middag på Gubb Jan Stigsons gård

i Öje. Stigson har skjutit älgen själv. För lokalpressens inbjudne representant berättar de glatt att namnet Quicklaget uppkommit som ett internt skämt just apropå älg­middagarna.

Och kanske är det i den kontexten man ska se Lambertz självutplånande golgatavandring genom svensk offentlighet. Finns svaret rentav där, i det suddiga fotografiet?

Manlig vänskap är sällsynt.

Hur svårt män har att träffa nya vänner i mogen ålder är vida omvittnat.

Var tredje svensk man saknar rentav en nära vän, visade en undersökning härområdet.

Det gäller inte Göran Lambertz. Han har funnit vänner för livet. Och när han tar ännu en kula i ännu en tv-debatt gör han det för dem, för kollektivet, vännerna. Han är en liten kugge i ett stort maskineri. Det är en under­bar känsla.

Att få ingå.

Ensamma, var och en för sig, må herrarna framstå som både utskällda och överbevisade. Men när de äter sin älgstek och diskuterar likhunden Sampos före­havanden i diverse skogspartier är det annorlunda. Då tror jag på fullt allvar att herrarna i Quicklaget når en gemenskap som de flesta män bara kan drömma om.

Känslan av att vara edsvurna, säkra på sin sak.

Ensamma tillsammans.

Grupptänkande

När grupper med annars kompetenta människor kommer fram till märkliga slutsatser hänvisas ibland till det psykologiska fenomenet ”grupptänkande”. Dessa grupper innehåller folk med liknande bakgrunder, värderingar och åsikter. Viljan att uppnå enighet inom gruppen är stark - kanske särskilt om den är utsatt för kritik. Ju mer orealistiskt ett ställningstagande är, desto mer sluter sig gruppen. Ju mer kritiserad gruppen är, desto starkare blir tron.

Hur tänkte de?

USA:s invasion av Gris­bukten 1961 brukar nämnas som ett exempel på ”grupptänkande”. Ett mer lättsamt exempel från hemmaplan är popgruppen Friends In Need. Året var 1999 när Björn Borg, Tomas Brolin, Dr Alban och Mattias Frisk bestämde sig för att spela in en popsingel. En popkalkon av episka mått var född.