Dagens namn: Elof, Leif
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Ronnie
Sandahl

En bild av vår skuld

Foto: NY TIMES TT NYHETSBYR?N

Det var första gången.

Daniel Etter hade aldrig tidigare gråtit när han fotograferat.

Men där och då i den morgonkalla grekiska sanden, med Laith Majid i kameralinsen, kramandes sina barn, kunde inte ens den hårdkokte pressfotografen hålla emot.

Han visste inte att den syriske fyrbarnspappan hade sålt allt han ägde och betalat nästan 85 000 kronor för att fly krigets Syrien.

Först hade familjen förts till Turkiet. Där hade de, mitt i natten, trängts ner i en redan överfull gummibåt. Avsedd för tre. De var tolv.

Efter bara någon timme ute till havs hade luften börjat pysa ur gummibåten. Vatten forsade in. Det var mörkt. Lilla Nour, 4, grät hela vägen.

 

Daniel Etter visste ingenting om detta, han visste bara det han kunde se i sin kameralins: en genomblöt frusen man som knappt kunde stå upp, som halv fem på morgonen kommit i land med en sladdrig gummibåt, som korsat ett hav, som höll sina barn i famnen och bröt ihop.

Men det sa allt.

Möjligen är det förhastat att redan tala om fotografiet som en framtida klassiker. För tidigt att placera det bredvid Nick Uts bild av napalmflickan i södra Vietnam eller Kevin Carters ­foto av gamen som sitter bredvid en svältande pojke i Syd­sudan och väntar på att hungern ska göra sitt.

Jag brukar säga att tusen ord säger mer än en bild, men den här sommaren har orden mest skymt sikten.

Omskrivningar. Förskjutningar. Människor som Laith Majid har kallats ”lykkesökare” i Norge, hans gråtande barn har blivit till ”volymer” i Sverige, hans sjunkande sladdriga gummibåt har i Storbritannien blivit en del av den ”tsunamivåg av migranter som hotar Europa”.

Vi har blivit blinda. Förväxlat privilegier med rättigheter.

 

I torsdags hittades en över­given lastbil vid en österrikisk motorväg. Sjuttioen flyktingar låg därinne, kvävda till döds. Siffran flimrade liksom förbi. Sjuttioen döda. Det är två fler än på Utøya.

I lördags skrev Danmarks största tidning Jyllands-Posten att ”de gamla europeiska nationerna är i färd att begå kollektivt självmord, vi är vittnen till en hel civilisations frivilliga kapitulatition”.

Artikelns högtravande ton var kanske på sin plats.

För visst är det så att historien skrivs här och nu.

Och sedan ungefär hundra år tillbaka tenderar historien att skrivas i bilder. Kan Daniel ­Etters fotografi bli ett sådant ­fotografi vi bär med oss?

 

Till skillnad från lastbilen i Österrike, till skillnad från alla fotografier av drunknade småbarn i fotbollströjor och foppa­tofflor, är Etters bild åtminstone möjlig att ta till sig: en pappas lycka och skräck i samma förvridna ansikte, hopp och förtvivlan.

Men om den nu skulle bli en av de där bilderna som definierar vår tid - vad kommer den säga oss om tio år? Tjugo år?

Kanske kommer den säga, om vi lyfter blicken något, en del om en modern europeisk paradox.

En kontinent som å ena sidan hungrar efter männi­skor - men som å andra sidan bygger så höga murar att människor dör på vägen hit.

Länge har demografer varnat för en stundande europeisk kollaps. Vad Jyllands-Postens stöveltrampare än tror har den ingenting med invandring att göra. Tvärtom. De låga födelsetalen kommer snart leda till att Europas arbetsföra befolkning utgör en minoritet.

Peter McDonald, professor i demografi, har använt Italien som exempel. Sett till 2009 års födelsetal kommer Italiens befolkning ha minskat med 86 procent vid seklets slut.

 

”The low fertility trap” ­beskrivs som en spiral. Allt ­färre kvinnor som föder allt ­färre barn. Allt färre unga som ska försörja allt fler gamla.

Sverige omnämns i det här sammanhanget som ett föregångsland. Generös föräldrapenning, hög invandring.

Experterna är överens: Europas behov av ung arbetskraft är en förutsättning för kontinentens framtid.

Ändå är murarna intakta. Ändå drunknar småbarnsfamiljer i gummibåtar på väg till Grekland. Ändå tvingas tonåringar klamra sig fast under lång­tradare för att komma in i Storbritannien.

Förra året sökte sammanlagt 626 000 människor asyl i EU-länder. Långt färre människor än vad som behövs för att trygga vår egen framtid. ­Ändå alla dessa rasistiska partier, all denna rädsla.

Om tio eller tjugo år kommer Daniel Etters pressbild inte bara visa en fyrabarnspappas smärta och rädsla.

Den kommer också rymma berättelsen om oss.

Ronnie Sandahl

Visa fler
Om Aftonbladet