Dagens namn: Ragnar, Ragna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Ronnie
Sandahl

Om vardagsrasism och himlande ögon

Efteråt tänker jag på pojken.

Att jag inte ska nämna hur han började panikgråta så fort polisen klev in i vagnen. Inte försöka övertyga er om hur lik han var min egen ettåring där han satt i en stickad ljusblå tröja. Inte dramatisera, söka era känslor.

Det skulle bara skymma sikten från det jag vill berätta.

Ett pendeltåg mellan Köpenhamn och Malmö. Passkontroll. För nästan alla var det rutin. För alla utom familjen som satt snett till vänster om mig.

De höll fram sina syriska pass.

Poliskvinnan frågade om de sökte asyl, först på svenska av någon anledning. Sedan svengelska: ”Do you search asyl?”

”Malmo. Brother”, sa pappan.

Poliskvinnan sneglade ut mot perrongen. Bad en kollega komma. Det fanns en förkrossande vardaglighet i det hela.

Mamman hade under hela resan stirrat ut genom fönstret med glas­artad blick. Nu brast det. Hon grät så att hon skakade, ljudlöst. Pappan flackade med blicken.

Att under tiondelen av en sekund se in i hans trötta ögon räckte för att få en glimt av vad den lilla familjen måste ha gått igenom. Antalet sömnlösa nätter, länder, gummibåtar, tåg, passkontroller.

Poliskvinnan frågade samma sak igen. Pappan sa nu: ”Nooorkoping.”

Det är egentligen inte viktigt vad han sa. Den här texten handlar inte om dem. Den handlar om oss.

Vad som hände i den där tågvagnen. Blickarna som utbyttes resenärerna emellan. Suckarna.

En kvinna med sportig frisyr stirrade på familjen och himlade med ögonen. Försäkrade sig om att de verkligen skulle se hennes reaktion. En man mumlade: ”Norrköping eller Malmö, det är ju bara femtio mils skillnad ...” Någon annan log.

Det var inte alla i vagnen, långt ifrån. Men tillräckligt många för att det skulle säga något större.

Familjen leddes av tåget. Pappan bar den gråtande tvååringen på vänster arm, resväskorna med höger. Muskelminnet: han såg ut att väga exakt lika mycket som min pojke.

Jag tänker att jag inte borde nämna det. Den här texten ska inte handla om gränskontroller eller migrationspolitik. Jag tänker på hur Karl-Ove Knausgård beskrev Breiviks avhumanisering. Hur Breivik hade ett vi, ett dom, ett jag - men inget du.

Vardagsrasismen. Förskjutningen. Jag ser den varje dag, hos gamla kompisar på Facebook, hos politiker i riksdagen. Men jag trodde nog ändå att det fortfarande sker något med människor som står öga mot öga. Att man oavsett åsikter om ”flykting­volymer” kan visa respekt för enskilda människors öde, en grundläggande anständighet. Jag trodde fel.

En mamma bryter ihop efter att ha fört sin familj genom hela jävla Europa och en pappa snubblar på orden med skräckslagna ögon. Deras barn panikgråter.

Och bredvid står helt vanliga människor, på väg hem från jobbet, och himlar med ögonen.

Hur repar sig ett samhälle från en sådan devalvering?

Går det ens?

Rasism

!

Den tyska filmen ”Victoria” har gått lite under radarn på svenska biografer. Det är synd. Filmen är mest omtalad för att den är gjord i en enda tagning. Men ändå är berättelsen inte det minsta tyngd av vare sig teknik eller koreografi. Filmen är tvärtom som ett stycke liv som ramlat ut över bioduken. Ojämnt, kantigt, vackert. Ett modernt mästerverk.

?

Är det inte en smula rörande hur alla som i kristider lyckas utstråla en gnutta lugn pekas ut som potentiella statsministrar? Nu senast var det Anders Ygeman. Minns att det inte var länge sen folk ville ha Lottie Knutsson, pr-putte på en resebyrå, som ledare för Sverige.

Ronnie Sandahl

Visa fler
Om Aftonbladet