800 000 svenska män saknar en vän

Min bästa vän heter Peter.

Hans pappa är italienare. Därför heter han Bruno i mellannamn. Bara en sådan sak. Att jag vet det.

Det slår mig nu att jag inte minns någon av mina tidigare flickvänners mellannamn.

Jag och Peter möttes för sex år sedan. Man kan nog säga att vi blev kära. Jo, jag minns det som en förälsk-else. Nervöst febrigt längt-ande. Den återkommande tanken: vad skulle Peter säga, vad skulle Peter tänka?

Omedelbart skapade vi en gemenskap. Skämt och referenser. Filmer och poplåtar och tankar. Och texter förstås. Vi båda skriver. Vi läser alltid varandras texter. Med smärtsam ärlighet. Och stor kärlek.

Alltid.

Egentligen finns allt utom den sexuella spänningen. Vi är båda hopplöst heterosexuella. Det är synd.

Peter hade varit den perfekte partnern. Vi hade kunnat sitta bredvid varandra i soffan och spelat ”FIFA 09” på Playstation 3 tills döden skilde oss åt. Varannan halvlek. Juventus med ett klass-iskt 4-4-2-system. Mittfält-et format som en diamant. Snabba omställningar.

Snygg är han också.

Skäggig.

Men nu har vi i stället en vänskapsrelation som i allt väsentligt liknar en kärleksrelation.

Ändå.

För vi har krisat. Som alla par.

En gång skrek vi – av någon anledning på engelska – åt varandra i en taxi i höjd med Times Square. En annan gång blev han kär i min dåvarande flickvän. Det var nästan outhärdligt. Men det gick.

Jag har sett honom aspackad och förnedrad i en lägenhet som hans flickvän plötsligt hade lämnat. Med hopplösa jävla kärlekssånger i sprängda högtalare och en cigarettdoft så påträngande att ex-flickvännen som sedermera behöll lägenheten antagligen tvingades nyttja en busslast med doftgranar för att dölja den. Jag har sett honom grina och tvivla och skratta. Och han har sett mig. Längst ner och livrädd.

Vi har en ”bromance”. Som det kallas numera.

Män som gör saker tillsammans. Gräver gropar och gråter och spelar tv-spel.

Och som älskar varandra. Stor och stark vänskap, grundad på riktiga känslor.

Män emellan.

Det är väl kanske en generationsfråga. Min pappas generation hade färre bromances. För att inte tala om min farfars.

Häromåret kom det en studie om att 800 000 svenska män saknar en nära vän. Jag är inte en av dem. Inte Peter heller.

Vi älskar varandra, men vi säger det inte högt. Vi kramas inte heller. Någonstans får man dra gränsen.

Vi är ju ändå män.