Till salu: Bergman

På Fårö kyrkogård ligger inte Ingmar Bergman begravd bland de andra begravda.

Avsides och öppet, en pampig stengång leder fram till gravstenen, i skuggan under träden.

På andra sidan Sverige besöker jag ett seminarium på bokmässan med Jörn Donner, en gång Bergmans producent, och denne säger:

– Han hade nog tänkt på det också, Bergman. Publiken fanns med ända in i döden.

Det är mer än två år sedan han dog, mästerregissören.

I dag auktioneras hans ägodelar ut på Bukowskis i Stockholm.

Allt ska bort. Det var Ingmar Bergmans egen önskan. Enligt egen utsago för att barnen skulle slippa bråka om vem som skulle ha vad. Sant?

Jag tänker på Tom Alandhs fantastiska dokumentär om Ingmar Bergmans hushållerska. Kontrollbehov är kanske ett svagt ord i sammanhanget. Han tvingade henne att bädda sängen med hjälp av linjal.

Men en man med Ingmar Bergmans självmedvetenhet måste ha förstått att hon skulle berätta. Han gav henne rentav sin välsignelse att skriva en bok om arbetet hos filmgeniet. En uppmaning?

Som regisserade han även sitt eftermäle.

Och det är förstås logiskt, döden är inte bara närvarande i Bergmans filmer, dödsskräck måste ses som den främsta orsaken till hans frenetiska produktionstakt. Vetskapen om att allt kan vara över i morgon.

Att skriva är en protest mot att livet en dag kommer att fortgå utan dig.

Det finns inga eviga liv, men det finns arkiv och bibliotek, det finns konst som överlever oss alla.

Men kanske kände han att filmerna inte räckte?

Redan fem år före sin död sammanställde han sitt personliga arkiv med bland annat privata bilder och sjutusen brev: sände rubbet i en container till Svenska Filminstitutet.

Och nu, auktionen på Bukowskis. Som ville han rent fysiskt, genom sitt bohag, spränga sig likt konfetti över världens alla vardagsrum – ett soffbord där, en golvlampa där.

I dag säljs allt. Bland lösöret vet jag inte om man finner någon sanning om Bergman. Eller om “Bergman”. Kanske kan man inte se det som annat än små spår av vad det innebär att vara människa.

Ett hörselskydd, 600–800 kronor.

En sprattelgubbe i papp som Bergman fått av sitt barnbarn Ola, 300–400 kronor.

Eller ett vitt sängbord där Bergman klottrat fem ord i höjd ovanpå varandra: rädd, rädd, rädd, rädd, rädd.