Jante är livsviktig för svenska demokratin

Ut i kylan. Sned motvind och duggregn.

Den tiden på året då man på fullt allvar undrar varför det ens bor människor här.

Jag har sett Michael Moores senaste dokumentär på Victoria. En rasande uppgörelse med kapitalismen och ett USA som alltmer liknar en bananrepublik. Moore är argare än någonsin när han spärrar av Wall Street med polistejp och skriker:

– This is a crime scene!

Om man säger så här: Svenska Dagbladets recensent hjulade antagligen inte ut ur salongen.

På tunnelbanan hem läser jag om kronprinsessan Victorias handväska. Mitt i brinnande finanskris har hon köpt en handväska av märket Hérmès. För uppemot 100 000 kronor. Och i tidningen räknas genast handväskan om till socialbidrag och höftledsoperationer.

För att ha det sagt: kronprinsessans uppgift är att klippa band, klä sig i stora hattar och därmed sätta lite guldkant på Sverige. Men inte ens hon får ha en handväska för 100 000 kronor.

Och jag kan inte annat än att älska det land som är mitt, det som reser sig mot kronprinsessan och säger:

Vem fan tror du att du är?

Det är den svenska avundsjukan i sin allra vackraste, renaste form.

Andra sidan av myntet: folk som under min uppväxt bojkottade den stöddige godishandlaren, repade hans sportbil och tvingade honom i konkurs.

Småaktiga föreningsbyråkrater som fnyser åt gamla fotbollshjältar och ber dem att ställa sig sist i kön till arenan.

Jantelagen är och har alltid varit sträv och missunnsam, folkhemmets stickiga filt.

Men den är också fundamentet i den svenska modellen, livsviktig för den svenska demokratin.

I affärstidningarna läser man ibland idolporträtt av miljardärer som gnölar över att det anses vara fult att tjäna pengar.

Jag antar att de längtar till ett USA där rikedomen har upphöjts till religion. Ett land där en (1) procent av befolkningen äger mer än 95 procent tillsammans. Ett land där politiker i maskopi med banker och storföretag har grundlurat befolkningen med den amerikanska drömmen som dimridå: om du kämpar tillräckligt hårt kan du också bli en del av den översta procenten.

Jag inbillar mig att det aldrig skulle kunna hända i Sverige, hur många ”nya arbetarpartier” vi än får se.

Här skulle vi ta våra cykelnycklar, dra varsin rejäl repa i lacken och säga:

Vem fan tror du att du är?