Naiva svenskar säger ja till död

Det är både mycket enkelt och mycket svårt.

Det enkla först. För två veckor sedan skrev en kvinna till Socialstyrelsen. Hon heter Kim och hon vill dö. Sedan tjugosex år tillbaka är Kim totalförlamad. Hon bär på en obotlig sjukdom som successivt bryter ned hennes kropp. Smärtorna är svåra.

Det är det enkla. Ingen människa kan undgå att sympatisera med Kims önskan om att dö. Eller att fasa inför sin egen död: det ovärdiga i att ligga samhället till last.

Åttiosju procent av svenskarna vill nu legalisera aktiv dödshjälp. Det visar en färsk Sifo-undersökning som Aftonbladet redovisade i helgen. Åttiosju procent.

Jag undrar om den naiviteten är typiskt svensk.

Om den är ett resultat av samma malliga självbild som Sverigedemokraterna brukar förvränga till politik: Sverige som ett land av idel naturliga och hederliga människor.

Hygglighetens högborg, kort sagt.

Jag kommer att tänka på romanen ”Den moderna döden” av Carl-Henning Wijkmark. 1978 ansågs den vara en halsbrytande men föga trolig satir om dödshjälp i Sverige. Där beskrevs en framtid med statliga dödskliniker.

När jag i vintras arbetade med en pjäs till Dramaten, baserad på samma roman, hade verkligheten hunnit ikapp delar av boken. Flera var de länder som nu öppnat sina dödskliniker.

Och i helgen fick vi veta svenskarnas inställning till legaliserad dödshjälp.

Men ingen överväger de långsiktiga riskerna, uppluckringen av människovärdet, glidningen i bilden av vem som är livsduglig.

Det svåra är nämligen mycket svårt: var drar samhället gränsen för dödshjälp, och vem drar den?

Om syftet är rätten till en värdig död, vems liv är ovärdigt – och vem bestämmer det?

Den fria viljan kan vara mer eller mindre fri.

I det lilla perspektivet: anhöriga som pressar mindre livsdugliga släktingar till statligt finansierade självmord.

I Nederländerna har det visat sig vara ett reellt problem.

I det större perspektivet: en lagstiftning om aktiv dödshjälp som hamnar i orätta händer, en mindre välvillig politisk ledning som plötsligt kan döda med lagen på sin sida. Under fyrtiotalet beräknas exempelvis 200 000 ”livsodugliga” människor ha dött i nazismens dödshjälpsprogram.

Men åttiosju procent av svenskarna svarade i helgen reflexmässigt: absolut, inga problem!

Som om det aldrig skulle kunna finnas orätta händer i Sverige.