Kolumn

Sanna Lundell

En riktigt otäck thriller har blivit en splatterfilm

Läs Sanna Lundells krönika

KOLUMNISTER

När jag pluggade på universitetet jobbade jag extra inom äldrevården. En kort period hoppade jag på nattskiftet på ett demensboende. Det var i särklass det tuffaste, mest själsligt dränerande och fysiskt utmattande jobb jag någonsin haft.

Det var jag och nio åldringar som mentalt befann sig i gränslandet mellan det lilla, lilla barnet och den psykotiske. Kiss i blomkrukor, slagsmål med inbillade inkräktare avrivna blöjor, bajs bakom soffor, nattvandringar till andra boendes sängar, superrädda otröstliga tanter som tårögda satt i mörkret och ropade efter mamma. Trotsiga 90-plussare som slogs för rätten att vägra intag av medicin. Gumma som 04.00 varje natt klev upp ur sängen, packade handväskan, och satte sig vid ytterdörren för att ta emot den imaginära taxin som skulle ta henne hem till Sveavägen. Superaggressiv rymningsbenägen farbror som gjorde allt för att få tag på vapen.

Självmordsvillig könsordsskrikande tourettes-gumma.

Det var en thriller rent ut sagt, en riktigt otäck thriller, så jag slutade efter tre månader. Lönen på 130 kronor i timmen var ett hån i förhållande till vilken arbetsinsats en natt på ”demensen” krävde. Likaså arbetsförhållandena.

Jag var ensam. Jag var 20 år. Jag var outbildad. Ändå bar jag ansvaret för nio totalt oberäkneliga, i bland våldsamma, allvarligt sjuka personer. Det var en fysisk omöjlighet, som att be om att bränna ut sig.

Därför blir jag rasande och kan inte hålla käften när jag läser om socialstyrelsens i dagarna oanmälda inspektion på 94 demensboenden runt om i landet. En inspektion som visade att 56 av de 94 boendena låste in sina patienter nattetid. Alltså låste dörren, gick därifrån och förlitade sig på att larm skulle täcka upp för mänsklig närvaro. Vi pratar om en liten armbandsburen larmklocka som de dementa förväntas trycka på om de vill något, eller ett dörrlarm som registrerar om patienten går ut ur rummet.

Det låter som den mest ogenomtänkta idé jag någonsin hört. Dementa personer vet nämligen oftast inte ens vad de har på armen fem minuter efter att de fått larmklockan ditsatt. En larmklocka hör heller inte ångestridna röster. En larmklocka kan inte trösta.

När jag läser om vårt samhälles alla övergivna dementa gamlingar ser jag hur thrillern har förvandlats till en splatterfilm, en sådan där film som man stänger av för att den blir för äcklig att se. Det har alltså inte hänt ett skit med svensk åldringsvård sedan jag sade upp mig för 10 år sedan. Eller jo, den har blivit sämre. Hur nu detta kunde ske. Det är för mig obegripligt och totalt oacceptabelt.