Dagens namn: Helena, Elin
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Sanna
Lundell

Livsglädjen efter en separation landar till slut i en livslång sorg

Happy happy – skild och glad. Det ­menar författarna Katarina Wennstam och Maria Sveland att man per automatik blir om man bara vågar ta steget och separera.

I sin nya antologi som heter just ”Happy Happy” peppar tio kända skribenter läsare att våga skilja sig.

Enligt de två redaktörerna Sveland och Wennstam saknades det glädje­fulla perspektivet på skilsmässan i bokfloran. De ville berätta om det nya härliga livet av själsligt undergörande ensamhet, egen lägenhet att inreda, sovmorgnar, crazy partykvällar, ungdomligt kompishäng och sist men inte minst en åter­vunnen jämställdhet. Varannanvecka-livet är helt enkelt the shit om man får tro de här två nyseparerade kvinnorna och dess medförfattare.

Jag håller inte med. Tvärtom tycker jag att separationer har normaliserats så till den milda grad att det för nästan alla mina vänner som befinner sig i det tungrodda så kallade småbarnsträsket ­talar om varannanvecka-livet som en hägrande skatt.

Separationer framställs nu för tiden medialt, litterärt och filmiskt oftast som en winwin-lösning för både ­henne, ­honom och inte minst barnen.

Separationen från den torra, förljugna ojämställda kärnfamiljen och inte minst inträdet i den nya brokiga färgstarka ­familjen med frekventa plast- och styv-­inslag skapar GLADA mammor och pappor. För om bara mamma och pappa är glada så blir barnen glada och mår bra.
 



 

Och det är kanske den här vedertagna sanningen som stör mig mest i resonemanget. Att barnens upplevelse av livet är helt avgörande av huruvida mamma och pappa är glada. Blir mamma glad av att arbeta dygnet runt så blir barnet glatt och mår bra. Blir pappa glad av att ­cykla till Nepal och meditera i ett halvår så kan man ge sig fan på att barnens psykiska hälsa förstärks. Den glada föräldern är vår tids garanti för det välmående barnet.

Men låt mig som är gammal i skilsmässogården få tillägga att det separerade livet faktiskt för både vuxna och barn kan vara jättesorgligt. Och att de nyseparerade vuxnas nyfunna livs­glädje ofta efter något år landar i en livslång sorg. Och den sorgen handlar inte om att man har blivit brutaldumpad, lider av separationsångest, eller har gått på samhällets fixering vid tvåsamhets­normen och därför känner sig totalt mal placé och utböle.
 



 

Nej, sorgen över att inte dela sitt lilla barns alla dagar kommer ingen separerad förälder undan. ­Sorgen över att för all framtid ­dela upp veckor, högtidsdagar, semesterveckor och packa den där lilla ryggsäcken med gosedjur, tandborste och favoritleksaker varannan fredag är brutal både för ­föräldrar och barn.

Det kan ingen crazy partykväll, ny regnbågsfamilj eller under­görande stund av ensamhet i världen råda bot på.

Sanna Lundell

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet