Moderaterna får mig att må dåligt

KOLUMNISTER

Jag väljer i denna kolumn att inledningsvis citera Lars Ohlys tweet från i går: ”Moderaterna: Färre bör välja estetiska program. Jag: Färre bör välja moderaterna”.

Jag kunde nämligen inte ha sagt det bättre själv. Moderaternas senaste desperata utspel om att kraftigt skära ner platserna på de estetiska programmen är så galet att jag mår en smula dåligt ­faktiskt.

Varför börjar de alltid i fel ände, de blå? Varför så fyrkantigt, stelbent, ängsligt och trist? Varför så kortsiktiga lösningar?

Den höga ungdomsarbetslösheten är förstås ett pinsamt nederlag för alliansen och jag kan förstå att det känns skönt att slippa ta ansvar för den och i stället skylla allt på de ­estetiska programmens oförmåga att skapa kommersiellt gångbara samhällsmedborgare.

Moderaterna motiverar sitt förslag med att de som går ut från de estetiska programmen får det särskilt tufft att etablera sig på arbetsmarknaden.

Enligt Statistiska centralbyrån är bara 22 procent av esteteleverna etablerade på arbetsmarknaden tre år efter att de har gått ut.

51 procent har gått vidare till fortsatta studier och resten har en ”svag eller osäker ställning”, oklart vad det innebär.

Som om att de här siffrorna säger något vettigt över huvud taget?

Det kan ta ett helt liv att bli en fulländad konstnär.

Vad Moderaterna inte väljer att fundera vidare över är varför det ser ut på det här sättet. Varför det är så förbannat svårt för kulturarbetare att få jobb. Att alliansen under sina år vid styret kraftigt har skurit ner på statligt kulturstöd till exempel. Att den ickekommersiella kulturen inte längre ryms i alliansens Sverige.

Blir samhället bättre av att skära ner ytterligare på kulturen?

Får vi starkare, friskare, gladare samhällsmedborgare när de kulturella uttrycken kraftigt begränsas till ett fåtal elitutövare?

Svaret är förstås ett enda rungande nej.

Det finns hur mycket jobb för konstnärer som helst som jag ser det.

Vi behöver nämligen konst. Vi suktar efter den som utsvultna vargar.

Samhället växer, frodas, lever, blir faktiskt rikare och gynnas av konst och kultur. Staten vill bara inte se det.

Staten vill inte längre betala för kalaset. Konstnärer ses som slackers och uppmanas i stället att bli egenföretagare och lära sig allt om att sälja sig.

Himmel

Hannes Råstams avslöjande reportagebok om Thomas Quick och den största svenska rättsrötan någonsin. Riktigt, riktigt bra svensk journalistik.

Helvete

Vad fan är grejen med att Slitz har den djupt obildade ”skådespelaren” Ulf Brunnberg på framsidan. Herregud vad pinsam både en tidning och en man kan vara. Dör pinsamhets­döden.