Nu ska jag aldrig mer gråta ensam

KOLUMNISTER

Jag fick äntligen arslet ur och klickade mig in på SVT play i förrgår och såg ”De dansande andarnas skog”. En dokumentär av Linda Västrik om Aka-folket som lever i Kongos djupaste, orörda regnskog. En film med så mycket värme, humor, vördnad, lycka, kärlek, dans och sorg.

Efter den här filmtittingen kan jag dela in mitt liv i ett före och ett efter. Det kanske låter överdrivet, men filmen gav mig tillträde till en gömd plats inom mig. Öppnade en dimension av det djupt allmän-mänskliga. Allt som inte är manér, inlärda beteenden, kultur, måsten, borden, tyckanden, fasader, spel, och artighetsfraser. Allt som jag annars biter i hop om. Som jag döljer, gömmer undan och förvränger. Sorgen, framför allt. Besvikelsen. Smärtan. Som maler käkarna om natten.

Det var en sådan befrielse att få ynnesten att dela sorgen med kvinnan som i filmen föder sin andra dödfödda son. Den utomkroppsliga smärtan, hennes fullständigt ohämmade sorgkropp, de ekande, maktlösa skriken ut i djungeln.

Varför är det här tabu hos oss?

Varför är det för de flesta av oss så främmande att möta människor som gråter? Varför vänder vi oss besvärat bort när tjejen på bussen hulkar över sitt sargade hjärta? Varför betraktas en människa som förlorar sig i sorg som okontrollerad och på gränsen till galen? Varför vill vi gömma oss under täcket och inte komma fram förrän vi kan visa ett ”anständigt ansikte”? Ett kontrollerat allt-är-bra-tackar-som-frågar-face. ”Långvarig och komplicerad sorg” föreslås till och med bli en psykiatrisk diagnos i den nya psykiatri- bibeln DSM-V.

Så alienerade är vi från vårt mänskliga lidande. Som om vi gjorde oss själva och andra lyckliga med det. Som om vi mådde bättre så. Så befängt. Så missriktat. Så missuppfattat.

Jag ska aldrig mer gråta ensam. Jag ska gråta i armarna på mina vänner. Jag ska dela mina sorger på precis samma sätt som jag delar min glädje. Jag ska sörja när sorg bor i mig och aldrig mer låta det ogråtna fastna i kroppen.

Sluta tro att jag kommer att gå under av tårar. Att jag blir starkare av att inte känna. Jag ska leva mitt liv med allt vad det innebär och våga möta mina älskade i allt det de är. Jag ska torka deras tårar. Hålla dem. Älska och acceptera. Aldrig be dem stilla sig, skärpa sig, lugna sig.

Jag ska aldrig mer vända mig bort när jag möter tjejen med tårarna på bussen.

Himmel

Katter i alla dess former på Youtube. Kan inte få nog. De ÄR humor.

Helvete

Gudrun Schyman.
Gudrun Schyman.

Det här med att diverse politiska experter uppmanar oss att inte rösta på FI – för att de rödgröna kan förlora på det – är ju alldeles kontraproduktivt och absurt.