Egoismen håller på att breda ut sig som ett tungt molntäcke

KOLUMNISTER

Jag vet inte om jag inbillar mig, men min spanarnerv säger mig att empati, medkänsla, respekt för andra människor, omsorg och att bry sig är fullständigt ute, passé i dagens Sverige.

Visst, några få vittnar om sina välvilliga insatser för mindre bemedlade, så kallat svaga människor på sina Facebook-sidor - men över lag tycks prestationer - yrkesmässiga, skolmässiga vara det enda som skapar status och således också det enda som ger inbillad lycka. Samt utseende och pengar i vanlig ordning.

När ska dessa osköna objektsvindar vända?

När ska mänskligheten återigen börja inse att just empati och medkänsla för främlingar utöver sin familj är synnerligen unikt för människan och förmodligen det som gjort oss till härskare över den här planeten?
 

Med den här egoismen som håller på att breda ut sig som ett tungt molntäcke över Sverige kommer vi att stagnera. Vi kommer att gå under tror jag. Jag är på riktigt orolig över det. Vad händer med våra barn som får veta att prestationer och betyg är det i stort sett enda viktiga? Vad händer med barn vars föräldrar jobbar häcken av sig för att kunna köpa dyrare och dyrare hus, flottare och flottare resor, finare och finare kläder, och samtidigt negligerar det faktum att rumänska människor som måste tigga för att överleva har blivit en helt naturlig del av vår stadsbild.
 

Hastar förbi med ungarna och försöker i bästa fall döva sitt någonstans dåliga samvete över att de har slutat ge pengar och slutat bry sig med att förklara för sina barn att rumänerna ingår i ligor som vi ändå inte vill stödja.

Med risk för att låta gammal så vill jag påstå att min barndom präglades oerhört mycket av en fostran som handlade om att vara schyst, reko, att hjälpa dem som behöver hjälpas, att låta alla vara med, att undvara sitt överflöd till förmån för dem som inte har något.

Vi fick lära oss om rättvisa. Och att den är relativ. Den behövande ska ha mer än den som redan har. Den här fostran försågs jag inte bara med hemifrån utan i mångt och mycket via skolan och samhället i stort.
 

Jag har svårt att tänka mig att människor under de år när jag växte upp bara skulle ha normaliserat faktumet att det sitter människor och fryser med en pappersmugg i handen och tittar vädjande på en utanför i stort sett varenda matbutik.

Normaliserat och slutat prata om att människor ligger och sover på Sergels torg, i tillfälliga tältläger mitt i smällkalla vintern, under broar och i parker.

Nu ser tydligen vår gemensamma svenska etiska karta annorlunda ut. Vi har slutat bry oss. Slutat engagera oss. Eller så syns inte engagemanget. Det offentliga samtalet kring det har tystnat. Jag vet inte. Jag vet bara att varje gång jag går in på min lokala matbutik mår jag illa av det faktum att mina barn växer upp i ett land som inte GÖR något åt att människor tvingas försörja sig som tiggare här.