I dag är jag kontaktbar var jag än befinner mig

KOLUMNISTER
Foto: Thinkstock

När jag tänker på det gungar det till. Jag minns en tid när jag förtvivlat försökte koppla upp mig och kolla mejlen med hjälp av en ­Nokia 7210 och en så kallad Palm pilot.

Minns någon?

Den ena en liten telefon som smidigt rymdes i jeansjackans bröstficka, den andra en enklare handdator med ytterst få funktioner. Och de funktioner som fanns fungerade knappt de heller. Det hade nog varit enklare att bygga sin egen rymdbas än att få IR-­kopplingen mellan telefon och handdator att fungera.

Jag får dessutom upp bilder av mig själv mellan frötallar på kalhyggen i Västerdalarna, ovan trädgränsen i fjällvärlden eller på de ­grekiska öarna.

Sökandes efter mottagning.

Fullt utbyggt är vårt mobilnät inte än, det vet vi, men det är betydligt bättre än det var då. I slutet av 90-­talet, i början av 00.

Jag minns dessutom den tiden extra väl eftersom det för mig som ansvarig utgivare, då för Dala-Demokraten, innebar att jag lämnade över mitt ansvariga utgivarskap till någon av mina utsedda medarbetare direkt när jag lämnade landet. Jag betraktades som icke kontaktbar – vilket jag så klart ganska ­ofta var med tanke på det beskrivna ovan – och då fick en enligt bestämmelserna inte vara ansvarig utgivare.

Jo, det gungar till. Det är ju faktiskt inte så länge ­sedan. Men som alldeles nyss hemkommen från en resa till USA kan jag konstatera att början av 00 känns väldigt långt borta.

Jag har tidigare här berättat om hur jag anser samtliga mina medarbetare vara publicister. I en verksamhet som pågår dygnet runt måste Aftonbladets medarbetare kunna fatta egna beslut i stunden. Ett delegerat chefs- och medarbetarskap bygger på kunskap om vad vi ska göra och vart vi är på väg. I en organisation där ­alla vet vilken väg vi ska gå, mot vilka mål vi ska jobba, där alla har mandaten och informationen för att fatta egna beslut – i en sådan ­organisation växer dess­utom alla.

Jag sa i en intervju i branschtidningen Resumé för några månader sedan att ”detaljkontrollerande chefer är rädda chefer” och det menar jag verkligen.

Jag märker det så tydligt nu när jag varit på semester. Jag reser bort, väldigt långt bort, och allt bara rullar på. Mina duktiga medarbetare tar som vanligt ansvar, de agerar som de publicister de ska vara och från andra sidan jorden går jag när som helst och var som helst enkelt in på Sveriges primära nyhetskälla – Aftonbladet – för att checka av läget.

Inte för att kontrollera ­mina medarbetare, jag vet att de levererar, utan för att jag som svensk då och då vill ha koll på nyhetsläget.

Samtidigt som jag är ­kontaktbar.

Alltid.