Därför är det dags att släppa in Turkiet i EU

KOLUMNISTER

Det finns två skäl till att de europeiska statsministrarna, när de samlas till toppmöte den 12 december i Köpenhamn, ska säga till Turkiet:

– Yes, boys, ni är välkomna att genast börja förhandla om medlemskap. Vi vill i princip ha er med i EU.

1 Ett turkiskt medlemskap i EU skulle bevisa att – mot konventionell uppfattning – islam och demokrati är kompatibla.

Om Turkiet kan – och vinner fördelar av det – ska också andra muslimska stater i Mellanöstern kunna ta steget till sekulariserat folkstyre med debatt, fri press, respekt för minoriteter och ombyte vid makten.

Sådant är nästan okänt i den muslimska världen. Jordanien styrs av en enväldig kung. Syrien är toppstyrt av en dynasti sprungen ur en tidigare marginaliserad sekt. Inte ens de sofistikerade palestinierna har under fyrtio år haft maktskifte.

Turkiet kan visa vägen. Sedan sin revolution 1923 har det pedantiskt skilt på stat och tro. Dess tidningar är grävande och uppkäftiga och duckar inte ens för halvnakna brudar. Det lagstiftar om ökade mänskliga rättigheter. Fast det nu är ett parti med islamska rötter som bildar regering fortsätter det på Atatürks väg.

– Vi är det sekulariserade samhällets garant, sa rättvisepartiets ledare Erdogan när han vunnit.

2 Turkiet är vad Europa behöver för sin egen skull – för sin förnyelse, för att i rent demografisk mening föryngra sig och komma ur sin chauvinistiska, xenofobiska syn på sig självt, att det är något förnämare att vara europé.

Det var ett sabotageförsök när europeiske politikern, fransmannen Giscard d’Estaing, som skissar EU:s konstitution, sa att ”Turkiet inte är ett europeiskt land”. Det har för höga födelsetal. Dess huvudstad ligger inte i Europa. 95 procent av dess befolkning lever utanför Europa. ”Det är en annan kultur, en annan attityd, ett annat sätt att leva.”

Det röjer en rigid syn på världsdelars gränser. I globaliseringens tid flyter världsdelars gränser mera än förr. Europa är både lite större och lite mindre än vi uppfattade det när vi pluggade Carlssons geografibok.

Vi ska reagera mot stöddigheten i tonen: ”Vi européer ? bla-bla-bla.” Det möjligtvis fantastiska med Europa är att så många stammar kommit till sans. Vem hade 1945 trott att Hitlertysklands ättlingar på två generationer skulle bli helgjutna humanister. Vem hade 1975 trott att Francos hämmade spanjorer i ett huj skulle bli moderna och vidsynta. Vem hade 1995 trott att det fattiga, fylleskadade Irland något år senare skulle vara mästare i välskött ekonomi. Förändringar går fort. Det bådar gott för Turkiet.

Plötsligt har det blivit à la mode att ge kristendomen äran till Europas förbättring. ”Kristendom och judaism”, sa den holländske politikern Pim Fortuyn, ”har gått genom humanismens och upplysningens tvättmaskin. Det har islam ännu inte gjort.”

Efter Giscards blunder är det dock tydligt att sekulariseringen sitter djupare i Turkiet än i elitens Europa.

Häpnadsväckande är att det i vårt lyckliga hedonistiska, trivialiserande konsumtionssamhälle, med dess sunda dyrkan av profana idrottsmän och såpastjärnor, är religion det som bildar klyftan mellan d e m och o s s.

Jag upplevde det intensivt under mina år som korrespondent på Balkan. Jag såg västeuropeiska politikers och diplomaters överslätande inställning till de kristna serbernas barbariska handlingar och deras motvilja att se hyggligheten hos Bosniens muslimer. EU-politikerna förlängde därigenom kriget, förgiftade atmosfären och vållade tiotusentals människors onödiga död.

Skepsis mot dem som har ett annat sätt att be sin bön är av gammalt datum. På nattduksbordet har jag Roger Scrutons ”The West and the Rest”. Jag finner att allt illa som i invand-rarsammanhang nu i Europa sägs om muslimer är detsamma som 1830 i Amerika sades om de irländare som strömmade in: deras religiösa lojalitet (katolicism) skulle äventyra det som var den amerikanska unionens ideal.

Det är som om Giscard knyckt meningen rakt av,

Gud vad omodernt.