Krig handlar om att människor ska befrias

KOLUMNISTER

Jag läser om ett begrepp som är brinnande aktuellt och bokstavligen explosivt. Bombangrepp.

W G Sebald skriver i sin nyutkomna bok ”On the Natural History of Destruction” om de allierades bombningar av Hitler-Tyskland under andra världskriget. De kostade 600 000 civila livet. De förstörde 3,5 miljoner hem. Sebald fokuserar på Operation Gomorrah som satte Hamburg i lågor. Överlevande förflyttade sig till Bayern. Från en dagbok citerar han:

”En flykting tappar sin resväska av papp. Låsen springer upp. Ut ur väskan faller den brända kroppen av ett barn, som har krympt till en mumie, och som hennes mamma, på gränsen till galenskap, burit med sig.”

Det är en scen, som gör det lätt att säga: Aldrig krig. Fred till varje pris.

Men samma eftermiddag läser jag en mening av poeten och sångaren Wolf Biermann, östtysk dissident och det enade Tysklands motsvarighet till Mikael Wiehe. Biermann växte sex år gammal upp i just det Hamburg som britterna 1943 bombade:

”Jag och min mamma överlevde eldstormen. En bit neråt gatan bortom lågorna berättade mamma för mig: Dessa förfärliga, förfärliga bombplan kommer att befria oss från de elaka, elaka människor som tog pappa från oss.”

Pappa Biermann var kommunist och hade mördats av nazisterna. Poeten Biermann vet, att krig inte bara är bomber och bränder. Krig handlar om att människor ska befrias från ondskan och nu – i det kollektivt pacifistiska Europa – är han en av de få som vågar säga så om Irakkriget.

Pacifismen är inte bara en hallelujaföreställning som gör att du kan tona fram som en godare och klokare människa än icke-pacifisterna.

Med pacifismen undandrar du dig ansvar. Pacifisten kan sitta i tv och himla med ögonen och säga det uppenbara: ”Jag tycker mera om levande barn än brända barn.” Det är tjusigt och populärt. Pacifisten är den slutgiltiga populisten.

Det är därför inte konstigt att Frankrikes president Chirac nu är Europas mest populära person och nominerad till Nobels fredspris. Det var likadant försommaren 1940. Den ynklige Earl Baldwin ville som ledande brittisk politiker med Mussolinis hjälp sluta separatfred med Hitler. ”Vårt försvar är otillräckligt”, sa han. Hos sitt lands allmänhet var Baldwin därigenom en långt mera populär figur än Churchill, som mot de flesta odds ville kriga ner nazismen. Frankrike hade, typiskt – nej, inte begärt mera tid för vapeninspektörer – men lagt sig platt. I staden Vichy hade det upprättat en samarbetsregering med nazisterna.

Pacifisten gör det lätt för sig, när han väjer för att välja sida. Men för oss alla gäller den fråga som den här veckan uttrycks på ett franskt nyhetsmagasins omslag: ”Vem är du emot? Bush? Eller Saddam?”

Just så enkelt är det. En av mina läsare påminde mig om att jag i en av mina böcker skrivit: ”Den som har både ryggrad och ryggmärg i behåll känner, att det i alla konflikter är lätt att välja sida.”

”Tycker du fortfarande det?” frågade läsaren på mejl från Halland.

Jag behöver bara sluta ögonen fem sekunder och tänka efter innan jag svarar: Ja!

I fyra decennier har jag praktisk taget varje år på plats i krig haft tillfälle att pröva mina känslor. Jag kan inte påminna mig att jag en sekund till Nicaraguas sandinister i deras krig med landets förtryckare skulle velat säga: ”Vore det inte bättre att sätta sig och förhandla med Somoza?” Inbombad i Sarajevo föll dig mig aldrig in att tänka: ”O så bra att FN velar och pratar och ingenting gör.” I dagens situation frågar jag retoriskt: ”Blir världen en sämre plats utan Saddam Hussein?”

Det är inte vårdslöst att säga, att krig kan vara goda. Ta bara de senaste åren. Etniskt rensade kosovoalbaner kunde tack vare krig återvända till sina hem. Som bonus kunde Milosevic fångas in och skickas till krigsförbrytartribunalen. Kuwait återupprättades med hjälp av krig. Som resultat av krig återfick Falklandsöarna sin frihet. Som bonus störtades då en fascistisk militärjunta i Argentina. Afghanistan rycktes i krig ur de kvinnoförtryckande talibanernas brutalitet och landet går raskt mot en ljusare framtid.

Det finns skäl att ibland parafrasera John Lennon: Give war a chance.

Staffan Heimerson