Det som hänt i Irak är början på en revolution

KOLUMNISTER

Välklädda äldre kvinnor med nylagt hår flanerade i lugn takt - pratande, gestikulerande - längs en bred trädkantad aveny i centrum. Yngre kvinnor i jeans, Calvin Klein-sweaters och högklackade skor fönstershoppade. De var vackra och välsminkade. De lät sina hårsvall falla över axlarna. Det var högljutt utan att slå lock för öronen. Trafiken var tät men avgaserna uthärdliga. Diciplinerad storstadspuls.

Jag satt på en ljus restaurang. Mitt vittberesta lunchsällskap konstaterade: "Den här vyn, den här atmosfären, skulle kunna vara en gata i Katalonien."

"Si, amigo", svarade jag. "Men det är inte Barcelona. Det är Damaskus."

Det är ett fascinerande mentalt och geografiskt faktum, att trots att Syriens huvudstad har den väldiga arabiska öknen vid sin östra stadsgräns är Damaskus mera Medelhavet än Mellanöstern. Urbant. Elegant. Sofistikerat. Livsnjutande.

Det är världens äldsta stad. Souken, basarerna, är ett orientalisk myller. Men den kommunala renhållningen är effektiv. Det finns inga tiggare. Restaurang Ilazaar är en av världens bästa och har både shish kebab och grodlår på menyn.

Damaskus har verkligen tagit sig. Jag var här första gången 1960. Då var det tredje världen. Jag tillbringade mycken tid här på 70-talet då jag var Aftonbladets Mellanösternkorrespondent. Ett dok av kommunism och öststat vilade över landet. Röda banderoller lyste manande från husfasaderna. Den lågoktaniga bensinens avgaser fyllde näsborrarna. Taxibilarna var av märket Volga. Sovjet var Syriens gudfader.

Med kommunismens kollaps kom en förvandling. Landet gick in i nutiden. Det finns it-kaféer i avlägsna byar. Mobiltelefoner ringer inne i souken. Moskéer och kyrkor ligger sida vid sida och folkgrupper lever i fred med varandra.

Så vad fan har Colin Powell i Damaskus att göra, när allt är så okej?

Svar: Allt är inte okej. En detalj saknas i Damaskus. Friheten att prata efter behag, rätten att rösta, glädjen att få vara i opposition.

I frihet och demokrati ligger Damaskus i otakt med tiden. Det regerande socialistiska baathpartiet har - som i Irak - genom mutation blivit fascistiskt. Landet styrs av en diktator. Fem underrättelseorgan konkurrerar med varandra. De har tortyr på programmet. De politiska fångarna är många och chanslösa. Huvudstadens tidningar redigeras efter Neues Deutschlands mall av lögn och personkult.

Varför skulle inte Syrien - kanske med Colin Powells hjälp - bli av med den skiten också?

Naturligtvis går det lätt. Man ska vara en rasist och pessimist på vänsterkanten för att tro att just araber har mindre aptit än vi andra på personlig frihet, rätt att genom fria val utse våra hövdingar och vart fjärde år ha chansen att fösa dem åt sidan. Det är rättigheter som alla européer och amerikaner tar för givna, som anammats av Sydamerikas alla länder (minus Kuba), Asiens flesta länder och många stater i Afrika.

Politiskt förtryck är antikverat.

Det som nu hänt i Irak är mera än att en tyranni avskaffats. Det är början på en revolution. När Irak efter åtta månaders militärockupation och något år av ett irakisk övergångsstyre får ett folkvalt parlament blir detta en tickande tidsinställd bomb för dess grannländer.

Folkvilja och förnuft tvinnas in i varandra. Ett demokratiskt Israel och ett demokratiskt Palestina finner en lösning: två självständiga länder lever sida vid sida (ungefär som i Clintons förslag i januari 2001). I Iran blir Iraks demokrati inspiration för den livaktiga oppositionen mot ayatollor och teokrati. I emiraten vid Persiska viken ligger förändring redan i luften. Jordanien och Syrien har båda nytillträdda unga ledare som efterträtt sina auktoritära pappor och inte är främmande för modernisering av sina länders system. Den saudiarabiska diktatoriska och tjuvaktiga kungafamiljen tappar taget när amerikanerna flyttar sin flygbas till ett land mera likt Japan och Tyskland (det nya Irak naturligtvis). Egypten motstår inte förändringens vindar.

Ett alltför optimistiskt scenario? Inte. Det är realistiskt.

Betänk: Terrorism är inte ett normaltillstånd. Talibaner är undantag, inte regel.

Staffan Heimerson