Dags att ge svenska bilister längre koppel

KOLUMNISTER

"Jag kan trösta dig med att du inte är den förste," sa polismannen som strax utanför Linköping högg mig för fortkörning.

"Jaså," sa jag, "vilka mer har du satt fast?"

"En gång var det Ingemar Stenmark. Där gick det undan. Men rekordet var en svart värsting-Porsche. Jag kunde knappt köra ifatt den. Neråt Ödeshög fick jag stopp på den. Föraren vevade ner sidorutan, lutade sig ut och sa: "How much?""

Hur mycket? Ville syndaren veta hur fort han kört eller hur mycket böterna kostade?

"Det var Milos Forman," sa Östgötapolisen.

Själv hade jag klockats för 138 km/tim. Jag erkände brottet. Det kostade 1 600 kronor.

Försmädligt. Men inte mer. Och det väckte tankar, baserade på fakta:

I Tyskland, där farten är generellt fri och där jag stup i kvarten på autobahn blir omkörd när jag marschar i 180, var trafikdöden år 2002 den lägsta på 50 år. Den hade jämfört med året tidigare sjunkit med 2,1 procent. 1970, då få bilar körde fortare än 130, var trafikdöden mer än tre gånger högre än nu.

I Storbritannien, där trafiken är tätare än någon annanstans i Europa, fann jag när jag nyss färdades där att trafiken som på 60-talet knyckade sig fram i 70-80 numera flöt i 130 och att i senaste redovisade trafiksäkerhetstal (för mars) trafikdöden minskat med 2 procent.

I Frankrike, som har Europas farligaste trafik, föll i februari dödstalen med 36 procent jämfört med samma månad ett år tidigare (från 567 till 364). Det skedde samtidigt som motorvägarna i praktiken övergivit alla hastighetsbegränsningar. 220 km/tim är inte ovanligt.

I Italien, där vi har för oss att alla kör som biltjuvar, lägger trafikdepartementet fram förslag om att hastigheten på vägarna ska höjas. "Psykologer och läkare har konstaterat att människor som kör fortare också kör bättre och försiktigare", säger trafikminister Pietro Lunardi. Den som tvingas köra saktare än han vill tappar i uppmärksamhet. På trefiliga motorvägar höjs tillåten hastighet från 130 till 150.

Ni har redan genomskådat mina syften med den här kolumnen. Ja, jag vill ha högre fart på svenska vägar. Jag är inte ensam.

Få vägar i Europa är bättre än de korta (alltför korta) bitarna av motorväg i Sverige. De är raka, breda, välhållna och praktiskt taget otrafikerade - svensken lever i ett land där det är långt mellan stugorna. Trafiken genom Småland och Östergötland är en tiondel så tät som den mellan Hamburg och Frankfurt men rullar bara hälften så fort. Om det åtminstone hade varit tvärtom - fulle rulle hos oss och 110 för tyskarna nere på sin autobahn.

Få européer är mer vana vid bilkörning än svenskar. Många av oss har ingenjörs- och pilothjärnor som gör oss lämpade för bilkörning. En del av oss har medfött lugn och uppodlat hänsynstagande. Vi har den auktoritetstro och den laglydighet som gör att nästan alla spänner fast säkerhetsbältet. Varselljusen lyser. Vägmärkena är synliga och tydliga. Vagnparken är ganska ny (om än åldrad jämfört med de glänsande fordonen i mera biltokiga länder som Frankrike och Tyskland) och bilarna är nyutexaminerade från sin årliga granskning hos Svensk bilprovning.

Med 110-gränsen på motorvägarna är vi många som känner oss som en Michael Schumacher i tvångströja. Många av oss kör fortare än tillåtet. Men bara lite - vi håller oss under den gräns (140) där körkortet ryker. (Mina 138 km/tim var inte en slump, det var en kalkylerad risk.)

Jag ska inte argumentera för att det är kul att köra fortare (det är det). I stället ska jag spika fast följande formel:

Tätare trafik

+ högre hastigheter

= säkrare trafik och lägre dödstal.

Det låter som en paradox. Men vilken formel gör inte det, tänk bara på Pythagaros sats: vem kunde trott att kvadraten på hypotenusen i en rätvinklig triangel är lika med kvadraterna på kateterna? Min formel om förhållandet mellan tätare trafik, högre fart och ökad säkerhet har stöd i den senaste och sensationella statistiken från de stora europeiska länderna.

Tänk om statistiken talar sant! Då känner vi oss ännu fånigare när vi mesar fram i 110. Det är dags att ge oss längre koppel.

Staffan Heimerson