Krigsförbrytare räcker lång näsa åt världen

KOLUMNISTER

Bosnienkrigets två grövsta krigsförbrytare räcker lång näsa åt världen. Den ene är Radovan Karadzic. Han var president i Republika Srpska, utbrytarstaten som med Jugoslaviens och Milosevics goda minne år ut och år in belägrade och besköt muslimerna i Sarajevo.

Den andre är generalen Ratko Mladic. Han var överbefälhavare för bosnienserbernas krigsmakt och övervakade personligen massakern på 7 000 muslimska män i enklaven Srebrenica.

Tre jubileer gör dessa misstänkta förbrytare speciellt aktuella.

Det är tio år sedan krigsförbrytartribunalen i Haag inrättades. Karadzic och Mladic har varit jagade ända sedan dess. Ett pris om 40 miljoner kronor är satt på deras huvuden.

Det är tio år sedan Sverige engagerade sig och sände soldater i FN-tjänst till Tuzla, den berömda bataljonen 0-1 under överste Ulf Henricssons befäl. Noll-ettorna stod för det bästa militära jobb svenskar utfört sedan stormaktstiden.

Precis tio år råkar också ha gått sedan jag tog upp mitt livs bästa reporteruppdrag. Under tre år var jag för radion krigskorrespondent på Balkan. Jag hade plikten att - så ofta som möjligt - ta mig in i det belägrade, bombarderade Sarajevo och stanna där i veckor och månader. Mladics män låg på bergsluttningarna och skickade in granater över stan. Karadzics prickskyttar låg på höghusens tak på andra sidan floden och hade mig som mål.

Det känns därför som en personlig förolämpning att varken FN eller EU, den serbiska regeringen, amerikanska soldater posterade i området eller den anständiga delen av Belgrads befolkning gjort ett jävla dugg för att hugga två fähundar misstänkta för massmord och brott mot mänskligheten.

Båda är lätta att gripa. Alla vet var de finns. Jag besökte nyss krigsförbrytartribunalen i Haag. Där pressade jag chefsåklagaren Carla Del Pontes talesman, fransyskan Florence Hartmann:

- Mladic, sa jag, finns i en villa i Belgrad. Varenda journalist i staden har adressen.

- Ja, svarade hon, vi vet att han plockar blommor i sin trädgård. Men vi vet också att han har en armé av livvakter. Serbien-Montenegro svarar oss bara med bortförklaringar.

- Karadzic, fortsatte jag, finns i gränsområdet mellan Bosnien och Montenegro. Jag talade med den svenske officeren Henricsson för något år sen. Han kunde till och med ange byns namn.

- Karadzic har fördelen att gömma sig i sin egen bygd, svarade Hartmann.

Gömma sig?! Jag råkar veta att när den bosnienserbisk ledaren Momor Talic nyligen avled i Haag och hans kvarlevor skickats till den bosnienserbiska hembygden, visade Karadzic hög profil: han skickade en krans till begravningen.

- Svår att hitta? sa en svenska knuten till domstolen. Knappast. Det är ju bara att ringa till Interflora och fråga efter avsändarens adress.

Carla Del Ponte håller med. "Det är avgörande att Karadzic och Mladic grips", skrev hon i Herald Tribune. "Tystnad i frågan och underlåtenhet att handla sänder signalen till andra liknande nationalistiska ledare, politiska och militära, att världen inte menar vad den säger."

För att nå resultat handlar det om att komma till rätta med en samling fegpottor.

Den nya regeringen i Belgrad samarbetar inte. Gripanden, säger den, äventyrar vår löftesrika men sköra demokrati.

Sfor - med 13 000 soldater från 37 länder (bland dem USA, Frankrike, Sverige, Ryssland och Finland) med förpliktelser mot FN - urskuldar sin passivitet: Vi måste få order från politikerna.

Politikerna är ängsliga för att Karadzic och Mladic bland serber fortfarande bärs fram av popularitet och att gripandena blir blodbad.

Men om Belgrad inte griper Mladic, som man har inom synhåll, visar det att situationen är värre än skör. Dess demokrati är humbug. Om Sfor inte griper Karadzic, som det har inom synhåll, sviker det sin uppgift enligt Daytonavtalet. Om politikerna är ängsliga för att gripandena blir obehagliga är de inte värda våra röster.

Vi bevittnar en internationell skandal.

Vi borde fira jubileerna med att låta Henricsson samla sina noll-ettor till ett extranummer.

Staffan Heimerson