EMU-valet är redan förlorat för ja-sidan

KOLUMNISTER

Jaha", sa jag, "och ni tänker förstås rösta nej?" Jag var i Båstad och höll föredrag för Rotary. Vid lunchbordet kretsade samtalet kring EMU och euro.

Jag hade hamnat intill en gammal man, klädd i en kashmirblazer och med en air av förnöjsamhet och lättsinne kring sig. I muntra ordalag berättade han hur det på trettiotalet var att på motorcykel ta sig till Torekov för att ragga damer. Han nämnde att hans expeditioner startat från Sofiero och då gick det upp för mig vem min bordsgranne var och konversabelt ställde jag min fråga.

"J a g - rösta nej", svarade han. "Hurså?"

"Av familjeskäl", fortsatte jag. "För att er unge släkting ska få fortsätta att pryda mynten vi har i våra fickor."

Min bordsgranne var Carl Johan Bernadotte, 87 år, farbror till kung Carl Gustaf.

"Ånej", svarade den gamle lebemannen, "också på euromynten kommer pojken att finnas."

Inför ett annat auditorium någon kväll senare bad jag att få veta hur många av de 40 i salen som tänkte rösta nej. En enda hand sköt i luften.

"Vilket är ditt skäl?" frågade jag.

"Jag är valutahandlare", svarade han. "Jag lever på att det finns många sorters pengar."

Fair enough. För mig själv undrade jag vad han skulle gjort om han i stället fötts i Amerika. Amerikas stater har sedan 150 år tillbaka det förhållande som Europas stater eftersträvar. Att bli förenta. Amerikas delstater är skilda i temperament, klimat och försörjningsmetoder. De har sinsemellan skilda lagar och seder. Men i den nordöstligaste barrskogsstaten Maine och den sydvästligaste ökenstaten Arizona använder de samma pengar. Dollar. Dollar har i Amerika samma roll som euro i Europa: att skapa stabilitet och göra vardagslivet lättare. (Men för penningväxlare gör det livet svårt.)

Under femdagarsresan i Sverige hade jag annars svårt att finna en enda nej-röstare. Spelade slumpen mig ett spratt? Umgicks jag i fel kretsar?

Eller hade det skett en förskjutning i väljaropinionen, nej-sidan förlorat sitt övertag och ja-sidan - med sin fem gånger större propagandabudget - knappat in?

Ja-sidan kämpar med energi. Ohämmat - och ibland med löfte om pengar - manar den opinionsbildare och kolumnister att skriva. Den mest kände riksdagsmannen i min barndomsbygd, en visionär sosse, ringde: "Staffan, du är ju en ja-man. Skriv ett inlägg i lokaltidningen här "" (Jag använder mig av ett standardsvar: "Nix. Jag håller mig till manualen: en reporter går ej i demonstrationståg, skriver inte under appeller och applåderar inte på pressläktaren.")

Jag fann de tre verkliga skälen till att valet är förlorat för ja-sidan:

Det blir ett protestval. I riksdagsval riskerar svensken inte bostadsbidrag och maxtaxa genom att till makthavare och deras partier säga: "Ta dig i brasan." Men i EMU-valet är - kortsiktigt - proteströsten riskfri, det blir bara samma gamla blanka kronor som skramlar i byxfickan. Den politikerföraktande proteströstaren säger: "Snacket om Europas framtid och fred, räntetal och inflationssiffror berör mig inte - i alla fall inte så mycket att det hindrar mig att ge den stöddige Persson en spark i häcken."

Näringslivet är alltid suspekt. I fyra generationer har vi fostrats att misstänkliggöra näringslivets syften, mål och metoder. Direktörer demoniseras. Vi indigneras över deras feta cigarrer och gyllene fallskärmar. Vi skanderade: "Känner ni stanken från Enskilda banken." Sällan har vi sagt oss att näringslivet genererar de pengar som ger oss välstånd. För väljaren är det i detta mentala klimat naturligt att vara emot det som näringslivet är för.

Ränderna går aldrig ur. Genom decennier har röd och grön vänster, center och politiskt korrekta mediemänniskor misstänkliggjort EU som "rikemansklubben i Bryssel". Hotbilder målas upp. Det svenska språket försvinner. EU förvandlar Sverige till en lagringsplats för atomsopor. EU är "en fundamentalistisk frihandelsorganisation" och med "planekonomi och detaljplanering av gammal sovjetisk typ". EU-vänner och framtidseuropéer tog aldrig tag i motståndarsidans gallimatias.

Slutsats: Nej-sidan vinner. Det är tråkigt. Men det är folkviljan. Som man sår får man skörda.

Staffan Heimerson