Norrlänningar är offer för svensk kolonialism

KOLUMNISTER

På platsen med rikets vackraste ortsnamn svängde jag in i en parkeringsficka. En fors brusade i fjärran. Höstfärger brann i trädens toppar.

Jag var i Njutånger. Jag behövde fundera.

Nej-rösterna låg som en möglig filt över landet. Det var alltså rätt tillfälle att i bil göra en repa upp genom Norrland och kolla stämningar. Alla skyller ju på norrlänningarna (plus den bakåtsträvande vänsterungdomen och de outbildade kvinnorna) för att det gick åt helvete och Sverige i förhållande till Europa blir vad Norrland är till Sverige.

Det ingår i svensk nykultur att tala föraktfullt om norrlänningarna.

"Norr om Dalälven", hörde jag en medelstor företagare i Värmland säga, "finns inget ekonomiskt tänkande."

"Jämtarna", stod det för något år sedan i en kulturtidskrift, "är Sveriges hillbillies."

"Vi borde", sa en stiftelsedirektör i Stockholm, "avgränsa Norrland, ge norrlänningarna ett homeland. Samestan."

Sedan tillägger de: "Och alla norrlänningar lever på bidrag ""

I parkeringsfickan i Njutånger - det ligger vid Hudiksvall och röken från bruket i Iggesund står som en vit pelare mot den blå himlen - tänkte jag: Sakta i backarna, ty för norrlänningarna har jag både förståelse och försvar.

Norrland är stort. Det utgör halva Sveriges yta. Det är inte obefolkat. Där finns 1,2 miljoner människor, fler än i Stockholm. Sannolikt är norrlänningar varken mera korkade eller latare än andra. Vidder och kärvt klimat genererar vanligen självständighet och dådkraft. Se på vilda västern, studera Alaska.

Men norrlänningarna är offer för en långvarig och metodisk kolonialism från svenska statens sida. Kolonialismen i Norrland är av samma slag som spanjorernas i Sydamerika, fransmännens i Algeriet, britternas i Kenya, ryske tsarens i Centralasien och portugisernas i Angola. Det rör sig om utsugning och storskalig kontroll av ekonomiska värden. Överallt handlar det om råvarutillgångar.

För Norrlands del är det skog, malm och elkraft i vilkas exploatering norrlänningarna inte har en röst. Järnmalmen är förstatligad. Skogen styrs från Stockholm och Tammerfors. Ingen fann i historiens begynnelse det rimligt att i Harsprånget placera en liten mätare som för värdfolkets, norrlänningarnas, räkning debiterade några ören per kilowatt. Kapitalismens enkla lagar sattes ur spel. De ersattes med en mix av kolonialism och kommunism. Därför blev Norrland mera likt Sibirien än Alaska.

Utsugning och storskalighet passiviserar även när det är staten som är rövarbaron. De kväser självkänslan. Det blir inte lönt att ta egna tag. Människor saknar inflytande över sina liv. Det blir enklare att vänta på EU-stöd, tomma sloganer som att "hela landet ska leva", industrilokaliseringar till inre stödområdet och samhällets satsning i form av den dåraktiga Botniabanan. Sitt ner, flytt" int". Alltid är det någon annan som ska fixa och Norrlands hillbillies saknar riktiga hillbillies frihetliga obändighet.

Och vi söder om Dalälven fnyser åt bidragsberoende och en surmulen förnöjsamhet som gör att norrlänningar inte vill veta av förändringar och fortsätter att dela in året i två årstider - före och efter älgjakten.

Men Norrland sitter med en trumf på hand om det krävde reformer för hanteringen av dess naturtillgångar, privatiseringar och beslut närmare dem själva. Ty i det alltmera avindustrialiserade Sverige spelar skog, malm och elkraft större roll än någonsin.

Sverige ser sig gärna som ett avancerat land. Det har svårt att erkänna att det alls inte är produkter från Volvo eller Scania, från ABB, Atlas Copco, Astra eller Arla, som är Sveriges viktigaste exportprodukter. Det inte är it-tjänster eller musik, inte lastbilar eller läkemedel.

Skog är vår viktigaste exportprodukt. Bräder och massa. På den punkten är vi nu en bit av tredje världen. Inget sofistikerat. Sverige lever alltså på primitiva produkter på samma sätt som Kuwait lever på olja och Sri Lanka på te.

Mitt förslag är modest: Låt norrlänningarna ta hand om sin malm och sin vattenkraft. Gör dem förmögna.

Sen är det slutgnällt. Där uppe och här nere.

Staffan Heimerson