Äras den som äras bör - i journalistiken

KOLUMNISTER

Gud nåde den som försöker vara rolig.

Jag tänker på den arme reporter på en tidning i Umeå som under rubriken "Sagan om ringen har blivit bok också" skrev: "Jag passerade ett pocketställ på en flygplats nyligen och noterade hur fort det hade gått att göra en bok av Sagan om ringen. Fascinerande hur man med absolut nödvändighet ska pressa varenda kommersiell droppe ur ett konstverk."

Kvickt och elegant. Och på samma sätt som man gör, när man i tidningar trycker aprilskämt lade han som slutord in en tydlig ledtråd om att det hela var skoj (om än tankeväckande): "Jag bävar inför dagen då en författare sätter tänderna i min absoluta favoritfilm - Jesus Christ Superstar."

Men han hade inte satt in de i sådana sammanhang tyvärr nödvändiga orden: OBS! DETTA ÄR PÅ SKOJ. Eller: VARNING! SATIR.

Resultat: läsarna i Umeå gick på det. Nöjessidans redaktör dränktes i mejl från besserwissrar som förfasade sig över att lymmeln inte kände till Tolkien och i största allmänhet inte visste bättre. Och vem läser en artikel till dess sista rad?

Dessutom kunde det - på minst två sätt - ha varit sant.

Filmmanus kommer ibland till på krokiga omvägar. Graham Greene till exempel fick uppdraget att skriva en thriller som utspelade sig i det ockuperade efterkrigs-Wien. Han visste hur han skulle befolka sin film. Han hade intrigen i huvudet. Han hade replikerna klara. Men Greene var ju författare och tänkte: Man kan inte skriva ett filmmanus utan att basera den på en bok. Men det fanns ingen bok. Alltså skrev han den själv, en liten roman som han gav namnet "Tredje mannen" och som var en thriller som utspelades i det ockuperade efterkrigs-Wien. (Episoden ger en ny dimension till den eviga frågan: Vilket kommer först, hönan eller ägget?)

Det finns, för det andra - men det anade ni inte - okunniga reportrar. Jag minns från början av sextiotalet. Jag arbetade på den svängiga ungdoms- och musiktidningen Bildjournalen. Ett fast inslag i tidningen var "Filmnovellen". Från filmbolagen fick vi oss tillsänt stillbilder från en aktuell film. Vi tryckte bilderna och en reporter skrev under dem små texter, som gav handlingen och några av stjärnornas vålds- eller kärleksrepliker.

Nu hade det kommit ett kuvert med stora glansiga bilder med stjärnor som Audrey Hepburn i 1800-talsutstyrsel, Henry Fonda med vapen, Mel Ferrer och Vittorio Gassman, Anita Ekberg och hennes svenska Hollywoodkollega May Britt Wilkens, maka till Sammy Davis. Regi King Vidor. Den Berättaren hade som memento att "berättelsens hjälte, som jag älskar med min själs makt, är Sanningen." Han noterade, uppseendeväckande, eftersom handlingen utspelades under Napoleonkrigen: "Det är inte stora män som gör historien." Grymhet och branddåd, kyla, massdöd och krigets utgång komprimerade han i den klassiska raden: "De starkaste av alla krigare är dessa två - tid och tålamod."

Snacka om kanonrulle!

En ung nyss anställd reporter fick uppdraget att med hjälp av ett åtföljande A4, vilket summerade handlingen, göra ut Filmnovellen. Det föresvävade henne inte att någon författare någon gång kanske hade skrivit en bok, vilken utgjorde grunden till manus och film.

Därför kom rubriken till Filmnovellen i Bildjournalen att lyda:

KRIG OCH FRED

av Mille Pettersson.

Visst. Äras den som äras bör. Mille hade gjort jobbet. Möjligen tyckte chefredaktören att det var tur, att Leo Nikolajevitj Tolstoj då var död sedan femtio år tillbaka och inte kunde klaga: "Det var jag som under fem år på 1860-talet skrev mästerverket "Krig och fred"."

Finns det något att lära av detta? Nej. Det var rimligt att en ung kvinna på Bildis missat ett av litteraturens realistiska storverk. Annat stort hade hos oss Bildisreportrar fångat uppmärksamheten: Elvis hade muckat från militärtjänsten, Tumba stötte på prinsessan Birgitta och jag vet inte allt.

Det var lite som i Hans Alfredsons "Pastor Jansson".

"Har pastorn läst De tio budorden?"

"Nej, men jag har sett filmen."

Staffan Heimerson