De förfallna industrierna är Sydpolens Venedig

KOLUMNISTER

När åtta vuxna karlar i en segelbåt ger sig ut i världens vidrigaste vatten, vad pratar de om? (Förutom det förstås.)

Svar: miljöfrågor.

I otrafikerade vatten i Sydatlanten rundar vi isberg stora som Gotland. Isbergen är i Weddelhavet avknoppade från den antarktiska kontinentens ismassor. De är i år fler än förr. Samtidigt konstateras på Sydgeorgien - en ö med alpina berg och där breddgrader, hav och väder beskrivs i morranden och tjut, The Roaring Forties, The Screaming Fifties och The Howling Sixties - att glaciärerna de senaste åren smältande krupit högre upp på bergssidorna.

Kör larmet! Väderförändring. Växthuseffekt. Domedagen väntar.

"Sakta i backarna", säger då Anders Eriksson på vår segelbåt. Anders är sjökapten från Ljungskile. "Som styrman har jag de senaste tio åren flera gånger gått på kryssningsfartyg till Antarktis. Det är här som i andra delar av världen. Vädret skiftar från år till år."

Jag nickar instämmande. Jag bor i Frankrike, vid Alpernas fot. Ena vintern är det oroande lite snö i bergen. Vintern därpå faller mer snö än i mannaminne.

Jag skickades som reporter i fjol till Elbes översvämningar. Resultat av växthuseffekten, eller hur? Nja. I Prag lärde jag mig att det varit likadant 1898. I Dresden hade vattenståndet varit lika högt år 1845. Och knappast var det då bilars avgaser som ställt till eländet.

På plats i Eritrea följde jag 1985 en svältkatastrof. Den skakade omvärlden. Eritreaner dog som flugor men det fanns bland dem också en stoisk inställning: torka och missväxt kommer vart sjunde år. Så har det varit i evärdeliga tider.

Nytt är att vi numera snabbt och kategoriskt gör den mest alarmerande tolkningen - och får applåder för det. Vi gottar oss i undergångsscenarion. Det berättar mycket om tidsandan: dödslängtan är chicare än livslust.

Det är självklart att det finns en dynamik i naturen. Den har sina ups and downs. Exempel: En isig ö bär paradoxalt namnet Grönland. Beror det på att ön på 900-talet var grön eller på att en dåtidens reklambyrå sålde in den som sin tids Mallorca?

I Grytviken, som är Sydgeorgiens enda tätort (invånarantal: 2) mötte jag brittiska drottningens fiskeinspektör Ken Passfield. Han besitter extraordinära insikter i djurlivets utveckling. Min miljötillvända förmodan löd: Det går väl rakt åt helvete. (Fast jag tvivlade. Vi hade under segling omgetts av konvojer av fenvalar och lekfulla späckhuggare. Vi hade ankrat upp i fjordar och havet kokade av tumlande pälssälar. I strandkanten fanns en ogenomtränglig mur pingviner. Ingenstans på jorden hade jag sett så många vilda djur samtidigt.)

"Alla arter utom albatrossen ökar i antal", sa Passfield. "Sälarna kan räknas i miljoner. Valarna blir fler."

Det är resultat av bättre uppsikt över havsvidderna (fler poliser) och ökat miljömedvetande. En forskare, Celia Bull, skriver i South Georgia Association Newsletter, att medvetenheten är så stor att "vi sinsemellan oss ropar: Rädda ön! Gå inte ur ur tältet!"

Men det finns mera att rädda än djur och orörd natur. Grytviken var under 1900-talets första sextio år ett industriellt centrum, norska valjägares och valkokares Klondike (men för valarna deras Auschwitz). Hundratusentals valar harpunerades. Valen tog därmed helt enkelt slut.

Grytviken var en hamn och industriell processort med 800 hårt arbetande invånare, bank och fängelse, hembränt på krogen och bordell med glädjeflickor från Sydamerika.

Med pir och slakteri, kokhus och kyrka finns Grytviken kvar. Det är ett monument över dådkraftiga män och deras excesser, optimism och okunskap. Självklart borde platsen - på samma sätt som resterna av Romarrikets akvedukter och renässansens Venedig - finnas på Unescos lista över vårt världsarv.

Men Grytviken befinner sig i ett bedrövligt förfall. Piren bryts sönder. Industrilokaler rostar. Tak blåser bort. Det är som att se Egyptens pyramider vittra sönder. Ska Grytviken räddas är det brått. Men brittiske guvernören saknar pengar. Norrmännen släpar benen efter sig.

Så blir det i en tid när alla oroar sig för väder och vind, fåglar och fiskar - och ingen bryr sig om vår stolta och galna industriella historia.

Staffan Heimerson