Så skönt med ett krig som slutade lyckligt

KOLUMNISTER

I en tid, när människor antingen oroar sig för utgången av de korta krigen i Afghanistan och Irak (talibanerna visar hornen) eller känner skadeglädje över Amerikas bekymmer att komma till rätta med eländet (det visade sig finnas fler Saddamfascister än vad som spåtts) känns det skönt att ha fysisk beröring med ett krig som entydigt slutade lyckligt.

Det sker just nu. Jag befinner mig ombord s/y Searcher på en sju veckors blöt och kylig segling från Antarktis till Buenos Aires. Jag betraktar sjökortet och noterar att Falklands finns i väster bara 600 sjömil (1 100 kilometer) bort.

Många minns hur Margaret Thatcher våren 1982 skickade brittiska örlogsflottan längst ner i Sydatlanten och återerövrade en blåsig brittisk ögrupp ur argentinsk ockupation. Det blev ett kort krig (sjuttiofyra dagar) med få döda (255 brittiska soldater och 680 argentinska dödades och bara tre falklandsbor). Kriget fick ett kolossalt tillfredsställande utfall.

Mänskligt, moraliskt. 1 852 engelsmän, skottar och kelter med brittisk livsstil och engelska som modersmål, fick säkerställt att de som brittiska medborgarde var värda att försvaras fast de var få och bosatta långt bort; aldrig skulle de under namnet Las Malvinas hamna under argentinsk överhöghet. Betyg: 5 plus.

Politiskt. Krigsmotgångarna fick som spin off-effekt den mordiska argentinska diktaturen under juntageneralen Galtieri att implodera. Argentina fick förutsättningar att bli anständigt. När den av skotsk whisky starkt beroende Galtieri nyss dog löd rubriken i Argentinas största tidning: "Bara Johnny Walker gråter." Betyg: 5 plus.

Ekonomiskt. Före 1982 stod Falklandsöarna nära ekonomisk kollaps. Krigets hjältedater gav Falklands identitet. London gav Falklandsöarna order att klara sig själva. Utvecklingsplaner spikades. Till internationella flottor säljs rätten till fiske. Hus byggs. Öarnas befolkning har vuxit med 100 personer, tvivlet på framtiden släppt. Ekoturismen blomstrar. Med hoppfull håg söks olja. Statskassan står på plus. Betyg: 3 plus.

Falklandsöarna är, konstaterade jag när jag i december 1987 rapporterade från öarna, anmärkningsvärt tomma på krigsminnen. Lämningar finns däremot på platsen, där kriget

v e r k l i g e n startade.

Kriget började i n t e på Falklandsöarna. De inledande skotten hördes i stället 1 400 kilometer i sydost. I Antarktiska havet ligger där den obefolkade ön Sydgeorgien, stor som Gotland men ett Gotland med bergstoppar höga som Alpernas. Öns fjordar var tills för fyrtio år sedan ett centrum för valfångst.

I Leith såg jag i veckan reminiscenserna av det argentinska övermodet. En bataljon argies hade i mars 1982 vällt in i den övergivna, rostande valfångststationen. Soldaterna satte upp sin bas i valfångarnas logement. Där fann jag nu kvar bönor i säckar med spansk text, mjölk på burk och lådor med toapapper. Över en säng hade en stackars soldat, Pajarito, "den lilla fågeln", klottrat sitt smeknamn och datum 31.3.82.

Anade jag en uppgiven stil på autografen? Kanske. Soldaten hade utan motstånd - britterna hade inte ens en poliskonstapel på ön - varit där i 13 dygn. Men just den 31 mars landsatte britterna 22 kommandosoldater. Dessa återerövrade sin brittiska koloni. Men argentinarna fick förstärkningar och tre dagar senare tvangs britterna kapitulera för andra gången. Men när kriget vid det laget också tagit fart på Falklandsöarna sänkte argentinarna på Sydgeorgien garden och tre veckor senare hade Thatcher sin psykologiskt viktiga krigstriumf: "Sydgeorgien är befriat. Jubla! Jubla!"

På den gamla valfångsthamnens ruttnande kajer fann jag det konstiga lilla krigets allra konstigaste minnen. Där stod tonvis av rostande verkstadsmaskiner, kopparkabel, cisterner, gasbehållare och två traktorer.

En skrothandlare i Buenos Aires hade 1982 fått koncession att köpa valfångarnas kvarlämnade metall. Han seglade dit. Hans skepp fick eskort av ett argentinskt örlogsfartyg.

Medan skrothandlaren lastade sitt skrot hissade eskortens soldater Argentinas blekblå flagga över skrotupplaget.

Det skulle dom inte ha gjort.

Staffan Heimerson