Saddam måste ställas inför rätta - och det nu

KOLUMNISTER

Bara det inte blir som i Argentina, sa jag.

Jag satt i julveckan i Buenos Aires och pratade om Saddam Hussein. Om brott och straff, folkmördare, tortyrmästare och det rimliga - eller orimliga - i att segraren skriver historien.

Det rådde enighet på två punkter:

Naturligtvis ska historiens skurkar ställas inför rätta och straff dömas ut. Rättegångarna ska komma snabbt. Brotten ska inte tragglas i evighet.

Förebilden är Nürnbergrättegångarna. Redan 1943, innan andra världskriget var vunnet, inrättade Storbritannien, Amerika och Sovjet en krigsförbrytarkommission. Den knäsatte principen om politiska och miltära ledares personliga ansvar för ogärningar. Brotten som skulle beivras kategoriserades: aggressionskrig, krigsförbrytelser och förföljelse av etniska grupper, judeutrotningen, slavarbete. Redan fem månader efter krigsslutet hade 22 anklagade förts till Nürnberg. Anklagelseakten var skriven i oktober samma höst. Mindre än ett år senare avkunnades domarna. Elva dömdes till döden, tre frikändes.

En standard var satt. Den skulle kunna följas under de följande sex barbariska decennierna. I fallet Saddam Hussein är det nu bara att följa manualen.

Men icke. Skurkars ändalykt har visat sig bli lika varierad som tidigare i historien.

Lenin var det diktatoriska systemets elitistiska ideolog och i Sovjet predikanten för terrorns oundviklighet. Vid sin död 1924 gavs han idolstatus. Han förvaras än i dag i uppstoppat skick.

Mussolini, den fascistiske italienska diktatorn, å andra sidan, sköts av partisaner efter en summarisk rättegång i krigsslutet 1945. Liket hängdes upp i en lyktstolpe.

Japans kejsare Hirohito, en envåldshärskare som kastat in sitt land i ett erövringståg, skonades från åtal och rättegång. Amerikanerna fann det praktiskt att när Japan skulle demokratiseras låta den gamle krigshetsaren behålla sin kejsartitel.

Slobodan Milosevic, som ledde in Jugoslavien i orgier av chauvinistisk nationalism och etnisk rensning, ges i en pedantisk rättegång i Haag chansen att år ut och år in förklara och försvara sina ogärningar. Charles Taylor, som drev in Liberia i flera omgångar inbördeskrig och mördade och plundrade, har fått chansen till frihet genom att gå i exil i Nigeria.

Kuppmakaren överste Papadopoulos dömdes tillsammans med sina hantlangare på sjuttiotalet till fängelsestraff. Det var en del av Greklands reningsprocess. Spanjorerna gick samtidigt motsatt väg: när deras envåldshärskare general Franco äntligen avlidit utkrävdes ingen hämnd på hans blodbesudlade polismakt.

Hitler sköt sig själv när till och med han insåg att nazismens era var slut. Men Stalin dog av slaganfall i sin egen säng.

Pol Pot, den enskilt störste massmördaren efter andra världskriget, dog av åldersvaghet i ett hörn av Kambodja innan rättvisan hann ikapp honom. Men nazistbödeln Eichmann kunde inte gömma sig i Sydamerika; israeliska agenter förde honom till rättegång och avrättning.

Chiles Pinochet får leva vidare men förödmjukad i husarrest. Rumäniens härskare Ceausescu blev under flykt ifattjagad, ställd inför en summarisk rättegång och skjuten.

Chilenare kan fråga sig om rättvisan varit större om Pinochet fått Ceausescus slut. Rumäner kan fråga sig om de mått bättre om Ceausescu fått Pinochets behandling.

Det är lättare att ställa frågan än att formulera svaret. Det var om detta jag i Buenos Aires pratade med advokaten Juan Aberg Cobo, som har den motbjudande plikten att försvara tortyrmästaren örlogskaptenen Alfredo Astiz som mördade Dagmar Hagelin. Mer än 25 år har förflutit sedan mordet. Det ägde rum när Argentina befann sig i inbördeskrig. En domstol har fällt kaptenen, en annan sagt att han handlade under order. En president har gett amnesti, en annan har upphävt amnestin. Åklagare jagar vidare. Astiz sitter i häkte.

Advokaten gjorde en gest av vanmakt: "Är det inte dags att vända blad?"

Sannolikt inte. Men någon har missat läxan från Nürnberg om hur världen ska kunna andas ut och livet gå vidare: rättegången ska komma snabbt, brotten inte tragglas i evighet.

Det är det vi vill se i fallet Saddam Hussein.

Staffan Heimerson